Var femte kvinna ångrar sin polisanmälan vid sexualbrott säger en rapport som stödorganisationen Storasyster tagit fram. Det har med informationsbristen att göra tror polisen.

Var femte kvinna ångrar att de litat på vårt rättssystem och gjort en anmälan. Lägg sedan till alla de som faktiskt inte gör någon anmälan alls på grund av att de inte litar på rättssystemet eller att de faktiskt inte tror att den kommer att leda någonstans. Är Sverige verkligen ett tryggt land för oss kvinnor, undrar jag då?

Enligt organisationen Storasysters rapport är det bland annat de långa utredningstiderna och att förundersökningar läggs ner som gör att kvinnorna ångrar sina anmälningar. Polisen säger att det är svåra brott att utreda eftersom ord står mot ord och så är det nog, men det finns också brister.

Hade sexualbrott och våld mot kvinnor varit prioriterade brott hade man förmodligen också fler klarats upp. Som det ser ut idag kan en och samma handläggare sitta med hundratals utredningar på sitt bord och hur kan man då förvänta sig att hen ska hinna med att utreda var och ett av dem efter bästa förmåga?

Jag har inga rapporter att luta mig på från mitt arbete, men jag har träffat många brottsoffer genom åren och däribland också många kvinnor som utsatts för sexualbrott av olika slag. Den sammanfattning jag kan göra efter att ha pratat med dessa är bland annat följande:

De som inte vill anmäla det brott de utsatts för brukar ofta säga att det är för att det inte är någon mening med det. De har hört om vänner och läst i tidningar om kvinnor vars utredningar har blivit liggandes under lång tid för att sedan läggas ner utan att man i vissa fall ens förhört de vittnen som finns. Jag har också märkt av att det finns av en rädsla för att inte bli trodd och en ännu större rädsla för att folk ska tro att man ljugit om händelsen ifall förundersökningen läggs ner. För många innebär det att något brott inte begåtts och då är det inte helt ovanligt att man börjar skylla på offret och säga att hon hittat på allt.

Andra kvinnor jag mött säger att de ångrar att de gjorde någon anmälan eftersom det tar så lång tid för polisen att utreda. De önskar att allt ska läggas ner så de kan lämna hela händelsen bakom sig istället. En del har väntat i flera år på att få besked om anmälan kommer att gå vidare till åtal eller läggas ner. Två år, ibland mer än det, är fruktansvärd lång tid för ett brottsoffer att vänta.

Samtidigt så berättar en del av de här kvinnorna om hur de ringt sin handläggare under den här tiden för att höra hur det går med förundersökningen och fått svaret att de har andra, grövre brott att utreda. Så är det förmodligen, men när blev våldtäkt inte ett grovt brott och även om det finns ännu grövre brott så kanske man kan använda sig av en annan formulering i alla fall. Att få ett sådant svar är för många en bekräftelse på att det man varit med om inte varit så farligt och att man ska sluta larva sig om att man vill ha rättvisa. Det är i alla fall vad många brottsoffer uttryckt när de berättar om de här svaren.

Utredarna gör nog vad de kan, men de har alldeles för dåliga resurser för att klara av att utreda alla sexualbrott inom ett godtagbart tidsspann. Polisen måste ha bättre kunskap om de här brotten över lag om fler sexualbrottslingar ska kunna ställas inför rätta.

Hur som helst så tycker jag att det är en sorgligt hög siffra som ångar sina anmälningar och vi vet också att det är många kvinnor som aldrig anmäler sexualbrott som de utsatts för. Helt klart måste man då från polisens håll fråga sig vad som blivit fel och hur man kan göra saker och ting bättre. Alla har rätt till att få sina anmälningar utredda på bästa möjliga sätt och ibland står det helt klart ord mot ord, men långt ifrån alltid.