En av de viktigaste saker jag försökt lära mina barn är att om man gör fel så vinner man mer respekt och förtroende genom att erkänna det, förklara vad som gått snett och om möjligt även försöka rätta till misstaget.

 Jag är förmodligen inte ensam om att fått lära mig det själv och lärt ut det vidare till nästa generation, ändå slås jag av hur svårt människor som nått olika maktpositioner i samhället har att leva efter det här budskapet. Många av dem tycks tro att det är en svaghet att berätta att man gjort fel och i sina försök att mörka misstagen med en massa undanflykter försvinner också förtroendet för dem.

Igår skrev jag om den lilla treåriga flickan som dog efter att Kammarrätten gett tillbaka vårdnaden till föräldrarna trots att hon varit placerad i familjehem sedan födseln. Samma morgon läste jag också i Norrköpings Tidningar där Kammarrätten uttalat sig om varför de dömde som de gjorde, trots att socialtjänsten kunde påtala att det fortfarande fanns frågetecken kring föräldrarnas förmåga att ta hand om sin dotter. Dessutom hade Förvaltningsrätten tidigare gått på socialtjänsten linje om att låta flickan bo kvar i familjehemmet, men ändå ändrades domen.

”Vi har ställts inför svåra avvägningar”, säger kammarrådet Linda Svärd. Det har jag full förståelse för att man har, men det är då man måste lyssna på vad expertisen har att säga. Det är då man måste ta in barnpsykologer och andra experter som kan berätta om för- och nackdelar vid olika beslut. Det är då man måste sätta barnets bästa i centrum, inte föräldrarnas önskan och helst inte då de enligt tidningarna varit rätt ovilliga att samarbeta.

Ytterst ska beslutet vara för barnets bästa, fortsätter Linda Svärd som var med att fatta beslutet om att flickan skulle flyttas hem igen. Vägdes då faktorer som att föräldrarna vägrade att lämna drogtest in? Funderade man på om man kanske förstörde flickans trygghet genom att tvinga henne att lämna det enda hem hon visste? Hur man berättar för ett litet barn att ens mamma och pappa inte längre ska vara ens mamma och pappa, utan att man nu ska kalla andra människor det? Tänkte man verkligen att man satte barnets bästa i centrum här och funderade man ens på varför socialtjänsten inte ansåg det lämpligt att återföra flickan till hemmet?

”Jag blev starkt berörd när jag hörde vad som hänt”, fortsätter Linda Svärd. Det är ju visserligen bra, men berätta istället vad du lärt dig och på vilket sätt du kan förhindra att ett sådant här misstag sker igen känner jag. Berätta vilka verktyg du behöver från politikerna, vilka lagar som felar idag så vi kan skydda barnen som far illa. De flesta som hört talas om det här fallet har nog blivit starkt berörda och jag förstår att även de som fattade beslutet känner detsamma, men det hjälper inte den här lilla flickan längre. För det här barnet tog livet slut redan vid tre års ålder tack vare någon annans beslut.

Även lagmannen vid Jönköpings kammarrätt försvarar beslutet av att återföra flickan till föräldrarna och räknar upp en rad faktorer som domstolen tittar på. Han menar dessutom att drogtester är bara ett sätt att visa att man är drogfri på, men vilka fler sätt som finns nämns däremot inte. Han menar också att det trots socialtjänstens bedömning om att förhållandena i hemmet gått bakåt ändå handlar om en tvist mellan socialtjänsten och föräldrarna som Kammarrätten ska pröva.

Så många förklaringar, men inte ett ord om att de kanske borde ha gjort annorlunda. Inte ett ord om att de gjorde en felbedömning. Inte ett ord om att deras beslut kostade ett barn livet. Det får i alla fall mig att undra om de ens är beredda att fundera över om de hade kunnat göra något annorlunda och om de är beredda att lära sig något av den lilla flickans död så inte fler barn går samma öde tillmötes på grund av deras beslut?