Det går en man i centrala Norrköping. Han kall i livet är att prata om Jesus, men det är få människor som stannar och pratar med honom.

Det flesta blir irriterade och snäser av honom. Andra känner igen honom och går en liten omväg förbi för att slippa från honom. Jag stod och studerade honom en dag när jag skulle med spårvagnen och insåg att de flesta han tilltalade blev arga eller irriterade över att han ville prata om sin tro. Jag har varit en av dem som bett honom att inte prata med mig om sådant så jag går absolut inte fri från att ha snäst av honom. Min tro är min privata och inget jag vill diskutera med andra, men för andra är tro en samhörighet och något man gärna delar med andra.

Samtidigt som jag såg mannen försöka få kontakt med andra så förvånades jag över hur otrevligt bemött han blev ändå. Religion är knappast något som är främmande för oss och de religiösa uttrycken har smugit sig in i samhället så de kommit att bli vardag. Något vi inte ser längre eftersom de blivit så vanliga och något som vi rätt ofta inte ens ifrågasätter utan sätter under rubriken ”Det är deras religion”. Hur kommer det sig då att en svensk man som vill prata om sin tro blir så illa bemött av de flesta han möter?

För mig är tro en trygghet. Den är något privat och min relation till de högre makterna är inget jag vill dela med mig av. Det är något jag format med åren och inget som jag tvingats till från barndomen. Visserligen hade jag en lågstadielärare som tvingades oss be och sjunga psalmer flera gånger om dagen. På min tid i de lägre klasserna läste man dessutom kristendom, inte religion. Idag hade förmodligen den läraren blivit avskedad på dagen om hon bedrivit sådan undervisning, men det hon gjorde är ju snarare att likna det som händer i religiösa friskolor idag.

Tro är något högst privat och inget som någon annan har rätt att ifrågasätta. Varken vilken Gud jag tror på eller om jag tror på någon alls. Det finns till och med inskrivet i grundlagen och borde ju därmed vara något som alla ska följa. Tyvärr så är det inte så och tyvärr så verkar samhället kapitulerat för det också. Jag gick på stan med en kvinna en gång och flera gånger så var det andra kvinnor och män som sa saker till henne. Först trodde jag det var bekanta till henne, men jag insåg ganska så snart att hon blev mer och mer tillsluten för varje gång någon sa något och undrade därför vad de sa till henne.

Några hade frågat var hennes man var. Hon var ogift och tydligen var det olämpligt för henne att gå på stan med mig då. En kallade henne för en rad saker som inte lämpar sig i skrift och det enbart för att hon visade sig offentligt med en ”svensk hora”. Det skulle vara jag som är horan med andra ord. Ja, jag blev rätt arg över att bli kallad för det. Anledningen till att jag kallades för hora var att jag var svensk, utan slöja naturligtvis och med kläder för årstiden. Det var högsommar och jag var klädd efter vädret.

Det här är inte den enda gången jag sett eller hört hur människor har anmärkt på andra i religionens namn. Oavsett tro och oavsett var man kommer ifrån. Samtidigt så undrar jag varför det tillåts. Vi vet att det förekommer och så sent som idag läste jag om en kvinna som inte tilläts sitta på vissa platser i klassrummet på SFI-undervisningen eftersom de då kunde bli orena för andra. Helt obegripligt och än mer obegripligt om ingen gjorde något åt det.

Vi har religionsfrihet och det är en lag vi ska värna om, men det får inte bli en lag som slår emot vår demokrati och de mänskliga rättigheterna. Allas lika värde måste bli ett ledord för alla. Jag vill gärna tro att man bygger ett trevligare och tryggare samhälle genom att vara en god medmänniska. Att man oavsett tro eller avsaknaden av någon tro kommer längre med att acceptera varandra. Ingen ska vara hora för att man går med klänning en varm sommardag, ingen stol ska bli smutsig för att en människa med annan religion sitter på den, ingen ska gå fram till okända människor och påtvinga dem samtal om sin tro. Det finns så mycket vi behöver jobba med, men som få vågar ta i.