I veckan har det kommit flera artiklar om hur IS-terrorister har kunnat åka iväg och kriga medan svenska bidrag stått för deras försörjning. Hur är det ens möjligt är väl den första fråga man ställer sig?

Samtidigt gör det mig så arg när man läser en sådan här sak. Här har de kunnat hämta ut bidrag månad efter månad, utan minsta kontroll samtidigt som det finns de här i landet som inte ens har tillräckligt med pengar för att kunna äta sig mätta varje dag. Låter det överdrivet? Jag lovar, det är det inte. Vi har gamla människor vars huvudsakliga kost består av vattenpannkakor och brödpåsar från kyrkan. Gamla människor som behöver näringsrik mat, men som får leva som fattighjon för att deras pensioner inte räcker till. Vi har kvinnor som lever på socialbidrag då de tvingats fly för sina liv från våldsamma partners. Vi har människor som dras med enorma skuldberg som följd av att de utsatts för bedrägerier och som de nu tvingas betala eftersom förundersökningarna lagts ner.

Listan kan göras lång på tragiska människoöden där ekonomin tvingat dem till liv som ingen skulle vilja byta med dem. En kontakt jag har, en gammal kvinna med flera allvarliga sjukdomar, har under flera års tid väntat på att de bedrägerier hon anmält ska utredas så hon kan börja leva ett normalt liv. I dagsläget har hon inte ens råd att lösa ut sina livsviktiga mediciner, men hon kan inte heller få hjälp från försörjningsstöd då hon har sin pension. Dessvärre hade hon inte råd med någon advokat vid stämningsansökningarna som trillade in från olika kreditbolag, samtidigt som polisen la ner hennes anmälningar på löpande band trots gott bevisläge. Summan av det blev att Kronofogden nu drar pengar på hennes redan magra pension för skulder som någon annan försatt henne i samtidigt som det ena bedrägeriet efter det andra preskriberas och hennes möjligheter till upprättelse krymper för varje dag som går.

Jag kan berätta om kvinnor som utsatts för våld av sin partner och som tvingats fly utan att få med sig ens de mest nödvändiga ägodelarna. De har inga pengar eftersom mannen kontrollerar ekonomin och ser till att hon inte kommer åt några konton. De har inte heller något jobb eftersom flykten gjort att de inte kan gå tillbaka till sina arbeten. Många gånger har de barn med sig. Barn som även de är traumatiserade, men som också är i behov av materiella ting. Mycket går att lösa akut när det gäller kläder och de mest nödvändiga tingen, men med tiden måste man också börja bygga upp ett mer hållbart liv och ersätta de ägodelar som barnen haft hemma. Fast med vilka pengar då?

Jag har träffat ensamstående mammor som hur de än kämpar för att lösa ekonomin inte kan få ihop den. För att barnen inte ska bli utanför eller retade i skolan så krävs det en viss materiell standard säger de flesta, men den standarden kostar. Även om man serverar falukorv och makaroner till middag sju dagar i veckan så finns inte pengarna till allts om behövs. En del känner att de inte haft något annat val än att sälja sin kropp för att dryga ut ekonomin. Inte för att de vill bli utnyttjade, utan för att det är det enda sättet att lösa pengakriserna. Det är lätt för en utomstående att säga att ungarna får väl nöja sig med en gammal mobil och ärvda kläder, men det är inte den personen som säger så som också ska gå till skolan varje dag och känna sig utanför.

Jag skulle kunna berätta om så många öden som alla är kopplade till dålig ekonomi, men då skulle jag förmodligen fylla en hel bok istället. Vad jag vill ha fram är att det gör mig så vansinnigt arg att läsa om hur en del människor mjölkar samhället på pengar utan några som helst motkrav, medan andra faktiskt lever i ren fattigdom. Även om de som styr inte skulle vilja erkänna det så har vi faktiskt människor som går och lägger sig hungriga de flesta kvällar i veckan, samtidigt som vi okontrollerat öser bidrag över människor på andra håll. Nu är det väl ändå dags att myndigheterna får de verktyg som behövs för att kunna kontrollera vem som tar emot bidragen och framför allt, att de ser till att de hamnar hos de som verkligen behöver dem.