Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur Socialborgarrådet Jönsson i Stockholm vill få ett slut på ungdomskriminaliteten och spinner vidare på det idag.

Jönsson tror på att man kan prata med ungdomarna om könsnormer och erbjuda dem stöd när de begår sitt första brott. Regeringen å sin sida de vill ha lite tuffare tag och sätta både fotboja och utegångsförbud på de ungdomar som inte sköter sig. Däremot framgår inte vilka kriterierna är för att kunna bli dömd till det, men förmodligen är de rätt höga eftersom vi har en väldigt hög toleransnivå för brottslingar inom rättsväsendet.

Anders Thornberg har också sagt sitt i den här debatten och han menar att det är de här ungdomsrånarna som om bara några år kommer att syssla med sprängningar istället. Låter väl inte helt orimligt, men väl så alarmerande.

Rån är den typen av brott som ökade mest förra året och just rån mot barn ökade med hela 31 %, då har man inte med det stora mörkertalet heller. Just de här rånen innehåller också ofta förnedrande inslag mot offret där rånarna urinerar på offren, tvingar dem att kyssa deras fötter, misshandlar dem grovt eller lägger upp filmer med rånet på sociala medier. Det sista är ju i och för sig till polisens fördel då det finns bättre bevisning i fallen, men fruktansvärt förnedrande för den utsatte. Det är ett sätt att visa makt, men frågan är ändå hur sjuka de här ungdomsrånarna är? Fullständigt empatilösa när de är i grupp, men hur är de när de är ensamma och är de för gamla för att lära sig att känna empati och ånger? Hörde för många år sedan en psykiatriker prata om att har man inte lärt sig känna empati före en viss ålder i tonåren så kommer man heller aldrig någonsin att ha den känslan med sig per automatik i vuxen ålder. Om det stämmer vet jag inte, men stämmer den så är det faktiskt skrämmande med tanke på hur ungdomsbrottsligheten utvecklats.

Rikspolischefen Anders Thornberg säger i en intervju att kan man inte bryta den här trenden bland ungdomarna så är det de som om bara några år kommer att ägna sig åt skjutningar och sprängningar. Låter helt logiskt, men vad gör man åt det undrar jag? I mitt förra inlägg berättade jag om socialborgarrådet Jönsson i Stockholm och hur han räknat ut att man ska komma tillrätta med problemet. Med sådana som han som problemlösare tror jag dessvärre att vi inte har någon lösning i sikte, men desto mer att frukta. De här ungdomarna är inte öppna för att diskutera könsnormer eller gå till socialen för att få veta vilket stöd de kan få, de vill visa sin makt och sin rang i gruppen genom att förnedra andra.

Ge rättsväsendet och socialtjänsten de verktyg de behöver. Stifta de lagar som måste till så de har bra grund att stå på. Ge dem chansen att ordna till det här problemet innan det blossar upp och får oanade konsekvenser. Det går inte en dag utan att man läser om åtminstone något mord, skjutning eller sprängning och det är inget samhälle vi vill ha. Varningsklockorna började ringa för flera år sedan, men de styrande tog det inte på allvar. Nu har vi en verklighet som få av oss vill ha och tar man inte tag i det här nu så kommer den att utvecklas till något ännu värre. Så därför borde prioriteten för de styrande vara att ge de som kan och förstår problemet alla verktyg de behöver för att styra upp det här, sluta skylla på varandra och samarbeta istället, samt sätta sådana som socialborgarrådet Jönsson på att stämpla inkommande post istället för att få leka med skattemedel på ett sätt som är rent av skrattretande.