Allt för ofta pratar jag med oroliga föräldrar som varit på förberedande samtal i domstolen för att ordna upp umgänge och vårdnad. Ofta handlar de här samtalen om att en förälder varit våldsam, ibland bara mot den andra föräldern men ibland också mot barnen och ändå så bestämmer man i domstolen att barnen ska ha umgänge varannan vecka eller varannan helg.

Det är inte heller så ovanligt att de här umgängena tidigare helt uteblivit eller varit bevakade, men så tas det bort i domstolen för att prova under några månader. Ingen inskolning innan, utan bara pang på utan minsta tanke på barnets trygghet. I de fall det är lämpligt ska naturligtvis ett barn ha rätt att umgås med bägge sina föräldrar, men i de fall det inte är lämpligt eller då barnen verkligen inte vill vem lyssnar då på barnen? Under alla år jag jobbat med det här har jag bara varit med om att domstolen tagit hänsyn till barnens vilja vid ett enda tillfälle och den domen ändrades sedan i hovrätten. Är det lagstiftningen som är så stel att man inte kan lyssna in barnens vilja, eller är det domstolarna som inte har ett barnperspektiv i det här fallet? Nu pratar jag enbart om de fall som man vet att det förekommer våld hemma, inte de fall där man använder sig av fulknep för att undanhålla barnen för den andra föräldern. Det är något helt annat. Något fruktansvärt fult!

Ofta tänker man att barnen själva har ju inte blivit slagna, men våld är inte bara fysiskt utan även psykiskt och forskningen visar att barn som lever i hem där det förekommer våld också far mycket illa av det. Barn som upplever våld behöver inte själva blivit utsatta för fysiskt våld, det räcker med att de sett eller hört våldet i hemmet för att de ska sätta djupa spår hos dem. Däremot ökar risken för att de själva kan bli utsatta för fysiskt våld när de lever i en sådan miljö. Ungefär 10 % av alla barn i Sverige har någon gång bevittnat våld i hemmet, 5 % av dessa gör det ofta. I studien ”Våld och hälsa – en befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa” uppgav femton procent av kvinnorna och tretton procent av männen att de under sin uppväxt hade sett eller hört fysiskt våld mellan föräldrarna. Därmed kan man konstatera att det här är ett tämligen stort problem som behöver tas på allvar och framför allt så behöver man också öka kunskaperna kring det.

Det finns forskare som hävdar att det till och med kan vara mer psykiskt skadligt för barnet att uppleva våld än att själva utsättas för våld. Studier visar att de här barnen kan utveckla PTSD i högre grad än barn som utsätts för andra trauman. Även de hot som ofta uttalas i samband med det fysiska våldet kan sätta väldigt djupa spår hos barnet. Att inte veta vad för stämning man ska mötas av när man kommer hem från skolan. Att inte våga ta hem kompisar för att leka ifall det blir bråk mellan föräldrarna. Att inte ens veta om ens förälder lever när man kommer hem igen. Det är dessa barns vardag samtidigt som deras möjlighet att påverka till en positiv förändring är små, eller näst intill obefintliga. De här barnen ska många gånger efter en skilsmässa också själva umgås med den våldsamma föräldern. Det är förälderns rätt, men var finns barnets rätt? Vem lyssnar på barnets rädsla och vem ser till deras rätt att få vara trygga? De barn som har psykiska men efter vad de tvingats bevittna. De som slits mellan att försöka skydda den utsatte, men samtidigt behaga den våldsamme för att inte själva råka mer illa ut. Barnen kan också bli utåtagerande eller introverta. De kan få beteenden som liknar bland annat ADHD och i en del fall utreds de och medicineras de också för det fast problemet egentligen finns i hemmet. Samtidigt som man vet hur dåligt barn mår över att uppleva våld i hemmet och vilka psykiska skador det kan ge så har vi inte förmågan att skydda dem rättsligt då de inte betraktas som målsägande i de fall som kommer till domstol, annat än om de själva blivit fysiskt skadade eller att man kan påvisa att det förekommit psykisk misshandel, vilket är svårt. Svenska rättssystemet måste bli bättre på att se barnen i de här fallen och ge dem det skydd de har rätt och behov av. Likaså måste man bli bättre på att utreda hur hemsituationen ser ut innan man sätter diagnoser på barn och därmed också sopar det riktiga problemet under mattan.