1 maj 2020 ändras lagen och preskriptionstiden för våldtäkt och könsstympning för barn tas bort. Ett steg i rätt riktning, men jag hade hellre sett att man tagit bort preskriptionstiden för alla typer av sexualbrott mot barn, plus betydligt strängare straff.

Strafftider har alltid varit en fråga som kommer upp till debatt mellan varven och jag kan personligen tycka att vi ibland har väldigt låga straff. Inte för att jag tror på teorin att låsa in någon och slänga nyckeln, utan för att straffen måste vara så pass långa att man har en rimlig chans att ta till sig den vård och behandling som är tanken att man ska få i fängelset. Ibland kan det också vara så att straffen kanske behöver vara längre eftersom personen faktiskt utgör en fara för allmänheten.

För någon månad sedan skedde en våldtäkt utanför Norrköping. Offret var en liten flicka och den misstänkte gärningsmannen är en tidigare dömd sexualbrottsling. Han skulle snart avsluta den villkorliga frigivningen efter att ha blivit dömd till ett år och nio månaders fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Juno Blom (L) säger i en intervju i Norrköpings tidningar att hon inte anser att man automatisk ska ha rätt till villkorliga frigivningen efter att ha avtjänat tvåtredjedelar av ett straff. Hon vill att den villkorliga frigivningen ska vara en möjlighet och inte en rättighet. Har man inte man inte visat sig mottaglig för behandling under fängelsetiden så har man också förbrukat rätten till villkorlig frigivning, anser hon.

Linda Snecker (V) tror däremot inte på hårdare straff, utan menar att det hjälper föga att skärpa straffen, utan det är vad fängelsetiden innehåller i form av behandling som är det viktiga.

För mig har straffet fler betydelser. Det är för det första en signal från samhällets sida att det man gjort inte är ok och därför ska man också straffas för det. När det gäller grövre brott, som just våldtäkt mot barn, så är det ännu viktigare med ett hårdare straff eftersom motsatsen faktiskt signalerar att det man gjort inte är så farligt. Det är också viktigt för den som utsatts att strafftiden är rimlig eftersom det också är den tid de ofta har till återhämtning. Gärningsmannen sitter inne och de kan börja läka på olika sätt, utan att behöva vara rädda för att träffa på hen. Jag har också mött många brottsoffer under åren som är besvikna på de korta fängelsestraffen deras gärningsmän fått eftersom de tar det som att domstolen inte tyckt det var så allvarligt det de utsatts för. Så är det naturligtvis inte, men jag kan ändå förstå deras känsla.

Jag tycker att både Blom och Snecker har rätt i sina resonemang till viss del. När man begår grova brott så anser jag att man ska ha ett kännbart fängelsestraff med behandling. Den villkorliga frigivningen ska absolut inte tas bort heller, men kanske behöver man göra om själva fängelsevistelsen. De korta fängelsestraffen gör att man inte alltid hinner ta emot behandlingen och bli motiverad till att göra nya livsval. Jag anser därför att man ska ha särskild utskrivningsprövning av psykologer i de fall man begått så här grova brott som till exempel våldtäkt mot barn. Att fängelsestraffet man döms till är ett lägsta rekommenderat straff, men är man inte färdigbehandlad inom den tiden så bör man få vara kvar för ytterligare behandling. Den villkorliga frigivningen är däremot viktig eftersom det är en slags provperiod i samhället efter fängelsevistelsen. Har man varit positivt inställd till behandling och kan visa sig motiverad så fortskrider straffet som tidigare med frivillig frigivning efter tvåtredjedelar. Har man däremot visat att man inte är motiverad eller inte tar till sig behandlingen så blir man kvar tills man anses vara färdigbehandlad och släpps sedan ut med en viss tid villkorlig frigivning i samhället efter det. Det vore i mina ögon det mest förnuftiga att göra.

Jag har skrivit om det förut och gör det igen. Kriminalvården måste få möjlighet att hinna ge den vård som det är tänkt. Alla är vi också olika mottagliga för behandling och är man inte mottaglig alls, utan kan tänkas göra om samma grova brott igen då är man ju en fara för alla andra i samhället. Då ska man faktiskt sitta inlåst och inte tillåtas leva fritt och skörda fler oskyldiga offer. Något vi sett flera exempel på kan hända då vi månar mer om brottslingars frihet, än allmänhetens säkerhet.