Villkorlig frigivning ska inte längre vara en rättighet om Socialdemokraternas lagförslag går igenom.  

”Villkorlig frigivning är något man förtjänar, det ska inte vara en allmän rättighet”, säger Morgan Johansson.

Äntligen säger jag. När frågan om straff kommer upp i samtal med andra så är det nästan alltid någon som fäller en kommentar om att de sitter ju bara två tredjedelar av tiden. Något som kanske är bra i ett rehabiliterande syfte för den intagne, men som kan få förödande konsekvenser för brottsoffret. För den utsatte är tiden då gärningspersonen sitter i fängelse ibland riktigt hektisk. De ska hinna flytta, med allt vad det innebär att hitta ny bostad, jobb, skola till barnen och så vidare. En del behöver ansöka om skyddade personuppgifter och städa bort alla spår av sitt gamla liv. Andra behöver den här tiden till att bara få slippa vara rädda ett tag. Att då snuvas på två tredjedelar av den tiden kan ibland innebära rätt mycket tid. Som det är idag och som det också kommer att vara i fortsättningen också, så tas ingen som helst hänsyn till brottsoffrens möjlighet att rehabiliteras eller sättas i säkerhet medan den skyldige avtjänar straffet. Allt utgår från gärningspersonen och när de suttit av sina tvåtredjedelar så är de fria att ge sig ut i samhället igen.

Idag är den villkorliga frigivningen närmast en rättighet, snarare än en möjlighet för den som gjort sig skyldig för brott. Inga krav har ställts på att man ska sköta sig i fängelset, delta i olika behandlingsprogram för att komma ur sitt kriminella beteende eller på annat sätt frivilligt deltar i den vård som Kriminalvården ger. Vi har sett åtskilliga prov på hur människor återfaller i kriminalitet under tiden de är villkorligt frigivna och vi har sett åtskilliga fall på vilket mänskligt lidande det kostat de som utsätts.

Den som inte deltar i vård eller behandling under sitt fängelsestraff ska få sitta längre på anstalt, föreslår regeringen i en lagrådsremiss.

Nu går det visserligen inte att tvinga människor till behandling eller att ändra sina liv om de inte själva är med på det. Samtidigt så känner jag att om man inte är mottaglig för den här vården i fängelset så har man väl ännu mindre ute i samhället att göra eftersom risken för att man fortsätter med brottslighet då är ännu större. Det är inte heller något fel att det ställs ett så enkelt krav som det här egentligen och att man därmed får förtjäna en villkorlig frigivning. Sköter man sig kommer man ut tidigare, sköter man sig inte så får man sitta kvar. Mycket enkelt egentligen och ett mål som de flesta intagna nog kan klara av att jobba mot.

Frågan är däremot om Kriminalvården kan klara av det ökade trycket. Om det finns tillräckligt med platser på anstalterna för att behålla de som man egentligen hade planerat att släppa. Går lagförslaget igenom så förväntas det träda i kraft till 1 juli nästa sommar så de har ju lite tid på sig att fundera ut hur de ska klara av lösa en eventuell platsbrist.