Jag har suttit och läst Kerstin Weigls artiklar i Aftonbladet om de gömda kvinnorna. En artikel om kvinnor som bor mitt bland oss, men som inte får synas eller höras för då riskerar de sina egna och sina barns liv.
I vissa fall är männen dömda, i andra inte eftersom det inte gått att bevisa det de utsatt kvinnorna för. Samtliga är utsatta för hot, riskbedömningar som gjorts visar att de är utsatta för sådan fara att de kan bli dödade om de hittas och ändå går personen som utgör deras hot fri medan de själva tvingas leva gömda. Är verkligen inte dessa kvinnors liv mer värda än den person som utsätter dem? Ska deras barn tvingas växa upp i en miljö där de ska vara rädda för att inte röja familjen? Där de måste tänka på allt de säger och gör för att inte blir hittade.
Jag har i mitt arbete träffat flera kvinnor som lever under de här omständigheterna. Några har jag kommit väldigt nära och följt dem under flera år i deras kamp för att få ett normalt liv. Endast en av dessa har nu kunnat släppa allt och lever utan sin skyddade identitet, men det beror på att gärningsmannen avled.
Jag har också märkt en enorm okunskap i samhället, samtidigt som det finns de som också är farligt nyfikna på kvinnan. I en del fall har det varit socialtjänsten som varit oförstående för hoten och i ett fall lämnade till och med en socialsekreterare ut kvinnans adress till pappan eftersom hon gjorde en egen bedömning om att det bara var mamman som var icke samarbetsvillig i frågan om umgänget med barnen. Han sökte naturligtvis upp henne och försökte slå ihjäl henne, men som tur är fanns det uppmärksamma grannar som larmade polisen. Jag bokade ett möte med socialsekreteraren och hennes chef för att visa henne kort på skadorna som hennes tilltag med att ge ut adressen skapat, men fick till svar att man kan ju inte veta om hon hade hittats ändå.
I ett annat fall var det polisen som inte tagit bort sidhuvudet från förhören i förundersökningen så mannen kunde utröna vilken stad han skulle börja leta i. Han hittade henne tills sist, men det gick ändå bra i den bemärkelsen att hon lever. Dessvärre fick hon återigen lämna hela sitt hem och fly med det hon orkade bära med sig. I ytterligare ett fall var läkaren så nyfiken på kvinnans historia eftersom han ansåg att den inte stämde. Det gjorde den inte heller, men det var den livsberättelse hon hade blivit tillsagd att ge ut för att skydda sig själv och sina barn. Läkarens rotande i hennes liv röjde till sist hennes tillflyktsort och hon fick återigen fly med barnen.
Jag skulle kunna fylla sidor med alla gånger som det gått fel hos myndigheter. När man inte har tillräckligt med kunskap eller när nyfikenheten tar över så blir det farligt för de här kvinnorna. Samtidigt är den egentliga frågan varför de ska behöva leva som de gör. Skulle det inte vara både mer humant och mer samhällsekonomiskt effektivt att låta kvinnorna och barnen leva fritt och istället låsa in den som utgör hotet mot dem? 800 kvinnor lever gömda. De har tvingats lämna sina hem, sina vänner, allt som tidigare haft en betydelse för dem. De måste tänka på allt de gör och allt de säger för att inte bli röjda. Många har utvecklat posttraumatisk stress och mår fruktansvärt dåligt psykiskt. För många är dessutom ekonomin körd i botten eftersom de inte kan skaffa sig ett jobb på grund av risken för att bli hittade. Barnen far också illa och hela deras uppväxt blir förstörd på grund av att den person som är farlig för dem tillåts gå fritt i samhället, medan de själva ska akta sig för att bli hittade. Dessutom får många av de här barnen också genomgå den ena vårdnadstvisten efter den andra. Rädslan för att domstolen ska döma till umgänge är ofta stor hos de här barnen.
Lagstiftningen behöver ändras. Det är inte kvinnor och barn som ska gömmas undan, det är förövarna som ska hållas borta från dem. Sätt på dem en fotboja och kommer de minsta lilla i närheten så har de visat att de inte kan sköta sig i det fria och bör därför låsas in. Gärningsmännens integritet och rätt till frihet kan inte och får inte väga tyngre än barnens och de utsatta kvinnornas rätt till ett liv.
Kerstin Weigls artikel finns att läsa på:
Lämna en kommentar