Är det inte konstigt att man fortfarande i ett land som utger sig för att vara ett av världens mest jämlika länder fortfarande inte kan leva upp till FN:s kvinnokonvention?

Majoriteten av Sveriges befolkning är givetvis hyggligt folk som inte brukat våld sedan förskoleåldern då de kanske tog till nävarna i kampen om en leksak, eller om de kanske råkat in i ett slagsmål under tidiga skolåren i brist på ord att förklara sin frustration av de upplevda orättvisorna.

Trots det så finns det en liten klick människor som vid vuxen ålder fortfarande inte lärt sig att respektera andra människor och som tror att ens partner är detsamma som ens ägodel. De som lever efter devisen att den man älskar den agar man, fastän hustruaga förbjöds redan 1864. För över 150 år sedan med andra ord.

Sverige har dessutom en tämligen jämn könsfördelning. Nästan halva befolkningen består av kvinnor och andra halvan av män. Hur kommer det sig då att inte alla åtnjuter samma självklara rättigheter och skyldigheter som ju till och med finns inskrivna i Svea Rikes Lag?

Nu är det snart val och då passar samtliga partier på att återigen lyfta frågan om våld mot kvinnor. Varje år får kvinnor plikta med sina liv då samhällets resurser inte förmått att skydda dem. Årligen blir tusentals kvinnor våldtagna, slagna och psykiskt misshandlade av sina män, men det är bara ett fåtal som anmäler och ännu färre som får sin sak prövad i domstol. Man räknar med att mörkertalet vid sexualbrott ligger kring 90 % och vid våld i relation kring 80 %. Av våldtäkterna läggs dessutom ca 95 % av anmälningarna ner redan under förundersökningsstadiet och när det gäller våld i nära relationer har jag inte hittat några tillförlitliga siffror.

Årligen utsätts kvinnor för våld av olika slag, men trots det så har inte samhället hängt med och kunnat stoppa våldet och hjälpa offren. Tusentals kvinnor och barn lever dessutom gömda eftersom våra lagar är skrivna på ett sätt som först och främst skyddar gärningsmannen. Har han avtjänat sitt straff så ska han släppas fri, oavsett om han utgör en ren dödsfara för en annan människa och då är det upp till offret att se till att hålla sig gömd för att inte bli dödad. Skulle hon misslyckas blir det i bästa fall en artikel i tidningen där någon minister uttalar sig om nu ska man minsann ta krafttag mot det här våldet och sen försvinner hon som en pinne i statistiken, endast ihågkommen och sörjd av sina närmaste.

Nu är det snart val och återigen ska så gott som samtliga partier ta krafttag mot den här typen av våld och nu ska man stå upp för kvinnors rättigheter. Lite cyniskt kanske, men kan de här löftena ha något att göra med att nästan hälften av alla rösterna kommer från just kvinnor? Det kan ju förstås vara jag som har fördomar, men det ska bli intressant att se om den här frågan har lika mycket fokus om ett år, eller om den får ligga i träda fram till nästa val igen.