Jag minns fortfarande hur stor jag kände mig första skoldagen. Allt var så spännande och fröken Boll var så vacker. Den vackraste fröken som fanns förmodligen och jag bestämde på stört att så ville jag också se ut när jag blev gammal. I dag förstår jag att hon förmodligen bara var i 40-årsåldern då.

Det är nog så vi vill att alla barn ska minnas sin skolgång, men det är långt ifrån alla som ser fram mot första skoldagen med samma entusiasm som många förstaklassare. Redan förra veckan började det trilla in samtal och mail från oroliga ungdomar vars sista veckor av sommarlovet kantats av ångest och magont. 19 veckor ska passera innan de får nästa frist. 133 dagar fyllda med oro och sedan några dagars vila över jul och nyår innan det är dags för ytterligare en termin.

”Det värsta är att det aldrig tar slut. Jag har inga vänner i skolan, men det värsta är nog alla meddelanden jag får på fritiden och alla rykten de sprider om mig och min familj. Jag är så rädd att de ska förstöra för mina småsyskon också. Att ryktena om mig ska göra att ingen vill vara med dem när de blir äldre”.

”Men fattar du inte att jag inte kan prata med mina föräldrar om det här. De tycker redan att jag är jobbig som jag är och skulle jag komma och berätta det här också skulle de förmodligen försöka sätta mig i fosterhem för att bli av med problemet.”

”Jag försökte prata med min mentor i våras om den här killen i klassen, men hon sa att pojkar kan bli lite utåtagerande när de är kära i en tjej och att han förmodligen bara var intresserad av mig och inte visste hur han skulle våga säga det till mig. Så när han skickar vidriga meddelanden om att jag ska följa med honom in på toaletten på rasten och vad han vill göra med mig där och bilder på sin k*k, ska det va kärlek?”

Vi har alla ett ansvar att möta de här barnen. Ingen ska behöva räkna dagarna till nästa lov. Ingen ska behöva vara rädd för att det ska spridas rykten eller att man inte har någon att vara med under dagarna. Ingen ska behöva vara rädd för att berätta om vad som händer och när de väl gör det så ska deras berättelse tas på allvar. Vi har alla ett ansvar för att hjälpa dem känna sig trygga i skolan för det är både deras välmående och framtid som står på spel annars.