”Jag fick ta skiten för vad pappa gjorde mot oss”.

Killen jag sitter och pratar med är i 20-årsåldern och på väg in i vuxenlivet.

 

”Jag orkar inte mer. Han ska fan få sota för allt skit han ställt till med under åren”, fortsätter han och jag kan hur nära till gråt han har när minnena kommer tillbaka.

Vi har kommit överens om att jag ska skriva det här inlägget. Kanske kan han inspirera någon annan att våga se eller våga agera, säger han. En gång hade han ställt sin moster och hennes man till svars och frågat varför de inte gjort något, men de ville inte lägga sig i hade de svarat.

”Vad ville de inte lägga sig i? Att hennes syster blev misshandlad eller att hennes syskonbarn for illa?”, undrar han och hans fråga är mycket berättigad.

Den unga mannen har sökt jobb. Massor av jobb och ibland har han också haft turen att få komma på arbetsintervju, men varje gång samma sak. Han fick diagnosen ADHD i mycket unga år. Det gjordes en utredning och sedan följde också år av medicinering fast han bad om att få slippa eftersom han inte mådde bra av medicinerna. Idag har han slutat med dem, men diagnosen kan han inte sudda ut. Den står där i hans journaler, oavsett om den är rätt eller inte.

”De tyckte jag var överaktiv och att jag inte kunde koncentrera mig, men vem fan skulle kunna det efter att var och varannan dag gå till skolan och vara livrädd för att han skulle döda mamma medan jag var borta?”, säger han och tittar på mig med en sorgsen blick.

Det skär i mig att höra honom berätta om den lille pojken som fick ta skulden för allt han tvingades bevittna. Hur han försökte skydda sina syskon när pappa började bråka och hur han till sist spelade med i sin mammas bortförklaringar till varför hon var sönderslagen.

”Ville hon tro att jag trodde på att hon sprang in i så många dörrpostar så fick hon väl göra det, men samtidigt så undrar jag om hon trodde jag var helt dum i huvudet eftersom jag ändå hörde deras gräl.”, lägger han till.

En gång hade han försökt att prata med en lärare, men han hade inte velat tro på det eftersom man enligt honom kunde få lite livlig fantasi när man hade en sådan sjukdom som den här killen, hade han förklarat och lagt till att han ju träffat hans föräldrar och han kunde inte se att det var något fel i deras relation.

Nu hade han flyttat hemifrån, men kvar hemma finns han två yngre syskon och han kunde se samma mönster upprepa sig hos den ena av dem. Brorsan är mellan golv och tak, förklarade han och även han går nu på utredning för ADHD. Det var det som också hade fått honom att vilja göra något. Ska ytterligare ett barn i den familjen behöva få en felaktig diagnos bara för att ingen vill lägga sig i, säger han och börjar sedan och prata om sin syster.

”Ibland har jag svårt att tycka om henne faktiskt, även om jag vet varför hon är som är. Hon har blivit pappas lilla gullegris och skvallrar om allt vi andra gör bara för att han ska tycka om henne mest. Jag fattar ju att det är hennes sätt att slippa undan honom, men ibland gör det så ont att se och så är jag så rädd för att hon ska bli som han en dag”, säger han.

”Vad skulle du vilja säga till alla de som träffar barn och misstänker att det förekommer våld i deras hem?”, undrar jag.

”Att de ska lägga sig i och att de som säger att de inte vill lägga sig ska tänka klart hela tanken.

Jag vill inte lägga mig i att barn blir utsatta för våld som kan förstöra resten av deras liv.

 Jag vill inte lägga mig i att kvinnan framför mig lever i en ständig skräck för att hennes man en gång ska gå för långt och döda henne.

Jag vill inte lägga mig i även om jag en gång i framtiden kommer att få gå på deras begravning på grund av allt våld de utsätts för.

Om man tänker hela tanken så kommer man också på varför man faktiskt ska lägga sig i också. Skriv det så kanske vi kan hjälpa något barn att inte behöva ha det som jag och mina syskon.”