Igår skrev jag om hur regeringen misslyckats lägga fram ett ordentligt åtgärdsprogram för att skydda människor utsatta för våld i nära relation. Av utrymmesskäl har jag valt att dela upp mitt eget förslag på åtgärder i tre inlägg. 

3. Vårdnadstvisten

I många fall där det förekommit våld i nära relation så följer också en vårdnadstvist. Om den ena parten är dömd för misshandel, grov fridskränkning, hot eller andra brott som på något vis har påverkat barnens och den utsatta förälderns trygghet och säkerhet så är man inte någon lämplig förälder. Umgänge ska därför enbart ske om barnen själva vill det och då tillsammans med utbildad personal som kan finnas till hands om umgänget urartar. Idag sitter män som är dömda för att ha mördat sina barns mammor och har full vårdnad över barnen. De har därmed fullständig kontroll över deras liv från fängelset, trots att de avtjänar straff för att ha mördat deras mammor. I dessa fall bör de fråntas vårdnaden med omedelbar verkan. Man är inte en lämplig förälder om man mördat den andra föräldern. Detsamma gäller när barn och kvinnor tvingas hålla sig gömda på grund av hotrisken från den andra föräldern. Utgör man ett sådant hot mot sina barn så är man inte heller lämplig vårdnadshavare. Dessutom anser jag att man behöver införa speciella barndomstolar vars syfte är att enbart döma i fall som har med barn att göra, till exempel vårdnadstvister. Här bör det också finnas kompetent expertrådgivning i form av psykiatriker, läkare, barnpsykologer med mera. Idag sitter samma människor som dömer i våldsbrott och dömer i vårdnadstvister. De har ofta ingen som helst erfarenhet av hur barn som utsatts för våld reagerar, vilket i sin tur ibland kan få förödande konsekvenser för barnen.

 

 

4. Utbilda förskole- och skolpersonal i ämnet Genom att ge både förskole- och skolpersonal bra utbildning och redskap i ämnet våld i relation borde fler fall kunna upptäckas.

 5. Omedelbar bodelning

När en kvinna flyr hemmet så sitter oftast mannen kvar i orubbat bo fram till skilsmässan och en eventuell bodelning. Det som jag märkt är vanligt förekommande i dessa fall är att männen, när det är dags för att dela på de gemensamma ägodelarna, verkar ha fått en komplett minnesförlust av vilka saker paret ägt. Även hennes personliga ägodelar är många gånger försvunna och ord står mot ord när det gäller vad hon ägt och inte ägt. Det hela brukar sluta med en ekonomisk förlust för offret, vars ekonomiska läge redan är ansträngt på grund av hon fått lämna hemmet under allt annat än ordnade former. I dessa lägen borde samhället se till att:

  1. Det är förövaren som får lämna bostaden
  2. Att en bodelning sker med omedelbar verkan för att den ekonomiska förlusten ska bli så liten som möjligt för offret.

 6. Ta våldet på allvar

Ett vanligt tankesätt hos myndigheter och rättsväsendet verkar idag tyvärr vara att ”statistiskt sett borde offret överleva”. Trots allt så överlever ju flertalet av de kvinnor som överlever våld i relation. Det gör att man allt för ofta sätter in alldeles för lite hjälp och resurser för att hjälpa kvinnan. Är hon dessutom så pass nedbruten att hon inte orkar kämpa för sina rättigheter, eller om hon inte har något stöd bakom sig som kan hjälpa henne med det så kan skyddsåtgärderna helt utebli.

Våld i relation måste få en högre prioritet och framför allt tas på allvar vid alla tillfällen. Det är bara kvinnan själv som vet vad mannen är kapabel till och om hon larmar att det är fara för hennes och eventuella barns liv så måste det tas på allvar. Av den anledningen bör heller ingen annan än de som har specialkunskaper i ämnet få ta beslut kring kvinnans och barnens säkerhet. Allt annat är en lek med en annan människas liv.