”Det går att behandla de som har slagit så att det inte sker igen. Det går att behandla den som inte ännu inte har slagit”, skriver före detta jämställdhetsministern Jens Orback i en debattartikel.

Det är en utopi, anser jag. Med rätt behandling går det säkert att få många av dessa män att tänka om, men finns varken motivationen till att vilja förändras eller ens insikten att man behöver förändra sitt beteende så kommer man inte långt med några behandlingsprogram.

Det finns ett talesätt som jag hatar mer än något annat och det är;

”Det är inte ens fel att två bråkar”.

Jag vet inte hur många gånger jag fick höra det av en person som egentligen skulle ha varit min vän under de åren jag själv levde i ett våldsamt förhållande. Hon sa det också till mannen som var våldsam mot mig, vilket i sin tur ledde till att han tyckte han hade en legitim anledning till att fortsätta våldet på alla plan. Hälften av skulden låg ju på mig ansåg han eftersom han var väldigt mån om att hålla fast vid att det behövs två för att bråka.

De flesta våldsamma män har nog sina stunder då de kan erkänna att man nog inte skulle ha slagit eller tagit det där strypgreppet. De kan nog också hålla med om att det kan ha varit fel att ha tvingat sig till sex eller ha kastat saker på den man påstår sig älska. Ibland kan de nog till och med hålla med om att det är onödigt att kalla sin ”älskade” för alla de där namnen som kommer ur en i stundens hetta eller bara för att man känner för att förnedra den andra. Eller för att man faktiskt tycker att ens partner inte är något annat än en äcklig liten hora och därmed ska veta sin plats och lyda det man säger åt henne. Allt det där kan nog en del av de här männen ibland hålla med om är onödigt, men det betyder inte att de därmed vill ändra på sig. Hela deras liv går ju ut på att ändra den de lever tillsammans med så varför skulle de då vilja ändra på sig själva?

För att kunna ändra sitt beteende så måste man också vilja ändra det. Man måste ha insikten och motivationen till att ta sitt eget ansvar och inte lägga över det på den person som man ibland ägnat år åt att trycka ner. Vill man dessutom fortsätta leva med personen så får man vara beredd på att det inte bara är en själv som behöver genomgå förändringen. Efter att ha blivit utsatt för psykisk, fysisk och sexuell misshandel som ibland kan ha pågått i många år så tar det tid för offret att våga tro på förändringen. Att våga lita på att ens partner vill en väl och faktiskt älskar en.

Jens Orback har nog rätt i att man kan hjälpa män att sluta slå, men att gå så långt som han och säga att man kan hjälpa alla män tror jag inte på. Mäns våld mot kvinnor är att betrakta som ett folkhälsoproblem eftersom det är så vanligt förekommande. Det är jättebra att det finns de som jobbar med de som misshandlar också, men var realist. Alla är inte behandlingsbara. Alla har inte insikten att det de gör är både fel och brottsligt, men framför allt så vill inte alla ändra på sig.