Igår skrev jag om FN:s konvention för mänskliga rättigheter och hur jag upplever att svenska regeringar under en längre tid nu misslyckats att leva upp till den.

Jag tänkte fortsätta skriva om en deklaration som Sverige ska leva upp till i några inlägg till, enbart för att jag vill belysa hur de som styr landet väljer att helt eller delvis bortse från viktiga frågor som har med brottsoffer att göra. Det trots att Sverige ålagt sig att jobba för vad som står i de här konventionerna och deklarationerna.

Nästa konvention jag tänkte ta upp är FN:s Brottsofferdeklaration. Den är inte juridiskt bindande för medlemsländerna, utan ska implementeras i lagstiftningen. Här slår man fast att alla brottsoffer ska behandlas med respekt och medkänsla. Redan där föll Sverige tyvärr, enligt min mening. Stödet till den brottsdrabbade är idag så gott som obefintligt. Många av de brottsdrabbade jag träffar har aldrig tidigare varit utsatta för brott och många av dem blir också förvånade och förbannade över hur lite hjälp de får. Har man aldrig tidigare varit utsatt för något så har man inte heller någon anledning till att tvivla på att stödet till brottsoffer fungerar. Det är först när man själv behöver hjälpen som man inser hur illa det egentligen är.

Kunskapen kring brottsdrabbade haltar också rejält. Det finns få ställen där man är specialister på att hjälpa brottsoffer, annars är man hänvisad till psykiatrin eller vårdcentralen om man behöver professionell hjälp. Visserligen har personalen där oftast någon slags medicinsk utbildning, men de är inte professionella i att hjälpa just brottsdrabbade. Det gör att hjälpen eller behandlingen de får från sjukvården till och med kan förstöra mer än att hjälpa den utsatte ibland. Hjälpen från sjukvården är inte heller någon självklarhet. Det är inget man som brottsdrabbad kan räkna med och behöver man hjälp så får man oftast själv ta första kontakten. Något som kan vara mycket jobbigt för en brottsdrabbad.

Andra brottsoffer får hjälp från civilsamhället, men det är långt ifrån alla. För att få den här hjälpen krävs det antingen att man gör en anmälan och att polisen då informerar om att det finns stöd att få från olika frivilligorganisationer. Det är också en fördel om polisen också förmedlar ärendet till just den frivilligorganisation som man vill ha kontakt med eftersom det återigen ofta är en ganska så jobbig uppgift för den utsatte att själv behöva ta den första kontakten. Däremot är det långt ifrån alla som gör en polisanmälan som information om att det finns stöd att få, något som polisen borde bli betydligt bättre på att informera om.

I slutänden ligger det ändå på kommunerna, genom Socialtjänstlagen, att ge invånarna den hjälp och det stöd de behöver när det drabbats av brott. Något som ser väldigt olika ut från en kommun till en annan och som oftast inte äskar några högre summor i budgetposterna.

Det gör ju inte saken bättre att den civila brottsofferrörelsen är en mycket smutsig plats där makt, pengar och ännu mer makt över andra verkar vara det viktigaste. Långt viktigare än att man utvecklar ett gott samarbete kring de som verkligen behöver stöd.

 

I FN:s Brottsofferdeklaration finns det fyra huvudprinciper.

  1. Tillgång till den egna processen och rättvis behandling
  2. Ersättning från gärningsmannen
  3. Ersättning från staten
  4. Rätt till nödvändigt material samt medicinsk, psykisk och social hjälp av frivilliga och offentliga organ.

 

Personligen anser jag att det finns mycket kvar för regeringen och samhället i stort att jobba på. Tyvärr däremot så lyfts inte de här frågorna så ofta och därmed så kan de styrande fortsätta att undanhålla oss medborgare de rättigheter som vi ju faktiskt ska ha, men som vi många gånger inte ens är medvetna om att vi har rätt till.