När jag läste om kvinnorna som skrivit om hur de inte längre vågar ha ett förhållande och att de förlorat sina vänner så kom jag att tänka på en annan sak som jag råkade ut för när tvingades fly från min före detta man.

Egentligen hade vi nog aldrig haft det riktigt bra tillsammans, men jag hade inget att jämföra med eftersom min man var en direkt avbild av min pappa den första tiden. Jag var uppväxt med att det var mannen som bestämde och även om jag inte tyckte om det alla gånger så fann jag mig i det. Förmodligen hade jag blivit kuvad redan sedan barndomen, men min före detta man fortsatte det min pappa hade påbörjat.

Däremot hade min pappa aldrig slagit mig, mina syskon eller min mamma. I alla fall inte som jag såg och enligt mamma så säger hon att han aldrig varit fysisk mot henne. Desto mer verbal och det har gjort skada nog på oss alla. Pappa är inte i livet längre, men de minnen han lämnade efter sig sitter djupt rotade. Min man däremot han tog allt ett steg längre. Det som började med att han skrek åt mig för minsta lilla eller att han kunde ägna timmar åt att göra ner mig för något han tyckte var oförlåtligt av mig att ha sagt eller gjort eskalerade senare till att han också blev fysisk. Jag minns än idag första gången han knuffade in mig i väggen. Även om jag inte minns någon smärta så minns jag ändå hur förnedrande jag tyckte det var. Den knuffen var bara början på något mycket värre, men det visste jag inte då även om jag borde förstått att det inte skulle stanna där.

Till sist hade jag inget annat val än att ta barnen och lämna honom. Första tiden fick vi bo på ett kvinnoboende och även om jag var glad för att få skydd så var det nog den värsta tiden i mitt liv. Jag var på väg tillbaka till honom flera gånger eftersom jag stundvis inte orkade med att leva på flykt och om jag tyckte det var jobbigt så var det inget mot hur mina barn upplevde det.

Det jag inte var förberedd på var alla ekonomiska smällar som skulle följa. Första tiden blev jag sjukskriven eftersom jag inte kunde jobba där jag befann mig då. Det var för långt avstånd mellan jobbet och boendet helt enkelt. Efter någon månad kom det besked från Försäkringskassan att de inte godtog min sjukskrivning eftersom jag ju i egentlig mening inte var sjuk. Jag fick då vända mig till försörjningsstödet, men där blev det avslag eftersom de kontrollerade min inkomst för tre månader tillbaka och då borde jag kunnat lägga undan så pass att jag skulle klara av att försörja mig och mina barn. De har säkert rätt, men då min före detta man först tömde mitt konto varje månad så hade jag inga pengar att lägga undan och även om jag hade planerat flykten så hade jag inte kunnat lägga undan några pengar ändå. Där satt jag nu på ett skyddat boende, utan pengar till mat och kläder. Vi hade fått lämna allt och behövde köpa precis allt för att överleva. Jag vet att det låter dramatiskt, men det var verkligen så. Vi hade inte ens mat och kläder för vår överlevnad, men det sociala system jag själv varit med och betalat skatt till i så många år kunde inte hjälpa mig eftersom jag inte uppfyllde kriterierna. Trots att jag hade fått fly för mitt och mina barns liv.

Sen kom nästa smäll. Det var en räkning från min hemkommun där de krävde att jag betalade för det skyddade boendet. Om det var hela summan eller en del av kostnaden vet jag inte, men de krävde ändå att jag skulle betala för annars skulle räkningen gå till Kronofogden och hamnar man där så är det ju kört med att kunna skaffa sig ett nytt boende bland annat.

Som tur är så kunde mina syskon och min mamma låna mig pengar under den här perioden, men om jag inte hade haft dem vad hade hänt då? Jag förstår att kvinnor går tillbaka till sina män i sådana här situationer för hur illa slagen man än blivit så har man ändå tak över huvudet och mat på bordet i sitt gamla hem. Om man nu vill skydda misshandlade kvinnor och barn så kan man inte vara så fyrkantig i sitt tänkande som man var i mitt fall. Pengar är visserligen inte allt, men det är något man kan hävda då man har sina mest basala behov tillgodosedda. Att se sina barn gå hungriga i välfärdsstaten Sverige fick mig verkligen att undra om jag hade tagit rätt beslut istället och hade det inte varit för mina närmaste så hade jag blivit tvungen att återvända till honom.