Ofta när vi pratar om hedersförtryck så tänker vi automatiskt på unga flickor vars liv begränsas för att upprätthålla familjens heder, men det är mer sällan vi pratar om pojkarna.

Det finns ett fenomen som jag fick höra talas om för många år sedan och tyvärr var jag så insnöad på att det hedersrelaterade våldet endast gällde flickor så det tog ett tag för mig att förstå att det faktiskt finns pojkar som utsätts också.

Det var en ung kille som kom till mig på jobbet och berättade om att han misstänkte att hans familj planerade att skicka honom på en så kallad uppfostringsresa. De tyckte att han hade blivit försvenskad på olika sätt, men värst var nog ändå att han tillät sina systrar göra saker som inte accepterades av familjen. Han såg inget fel i att de spelade fotboll i mixade lag på rasterna eller att de pratade med killarna i klassen. Saker som skulle kunna ifrågasätta deras kyskhet, men som brodern tyckte hörde till normalt umgänge i skolan. Det här kom fram till familjen och trots både påtryckningar, rejäla utskällningar och förmodligen en hel del stryk också vad jag förstod så vägrade han att begränsa sina systrar på det vis som hans familj krävde.

”De bor i Sverige, går i svensk skola och har svenska klasskompisar. Varför ska de då inte få vara en del av det svenska samhället?”, undrade han när vi satt och pratade om hur tvådelad han kände sig inför å ena sidan familjens krav och å andra sidan det svenska samhället som tillät hans systrar att åtnjuta samma frihet som han själv.

Jag kan inte annat än att beundra pojken. Han tog strid för sina systrars frihet trots att det kostade honom mycket själv, men samtidigt stod han tämligen ensam. Sverige hade precis fått lära sig om hedersvåld i samband med morden på Pela och Fadime och i samband med dessa hade man också fått den felaktiga uppfattningen att det bara är flickor som utsätts. En vanlig uppfattning även idag över 20 år senare och en uppfattning som därför nekat många pojkar den hjälp de hade behövt.

I höst kommer det inte enbart stå tomma bänkar där det skulle ha suttit flickor. Liksom alla andra höstar kommer det också att fattas en del pojkar runt om i skolorna. Pojkar som mot sin vilja har förts utomlands på uppfostringsresor. En del har förts till släktingar i föräldrarnas hemländer, medan andra har förts till speciella uppfostringsanstalter. De här resorna har alla samma syfte och det är att uppfostra pojkarna och det är hårda tag som gäller.

Hur många pojkar som förs utomlands varje år i det här syftet vet man inte riktigt och mörkertalet är stort. Det handlar om pojkar som blivit för västerländska i sitt sätt, pojkar som kanske börjat hamna lite snett och pojkar som inte är tillräckligt ”manliga”. Pojkar, som de flesta mår mycket dåligt när de återvänder till Sverige. Pojkar som då är svårt traumatiserade, börjat missbruka och/eller lider av psykisk ohälsa.

Vi måste börja se även pojkarna när vi pratar om hedersvåld. De utgör en stor, utsatt grupp som det inte finns samma kunskap och rutiner kring när det gäller att hjälpa. De är alla barn, med ett barns drömmar och hopp om framtiden och det är vårt ansvar att hjälpa dem att förverkliga dem utan att riskera att skickas på något uppfostringsläger för att de inte lever upp till familjens förväntningar.