Nu har Beata Ratzman varit borta sedan i fredags. Hennes man sitter häktad på sannolika skäl misstänkt för människorov, samtidigt som polisen fortfarande inte har en aning om var Beata finns eller om hon ens är i livet.

Strax innan hon försvann ansökte hon om kontaktförbud mot sin man, men fick avslag. Åklagaren kunde inte motivera det utifrån de bestämmelser som finns att hålla sig till vid bedömningen av kontaktförbud, men kanske är det dags att se över de bestämmelserna nu?

Han var inte tidigare dömd och dessutom var han skriven på samma adress som Beata. Det kan knappast vara en överraskning för någon att det är svårt att få en gärningsperson dömd för våld i relation. Ofta står ord mot ord och ofta så blir också förundersökningarna liggandes i växande högar på utredarnas skrivbord. Det antal gärningspersoner som döms för våld i relation står därför knappast i relation till de som faktiskt utsätter sin partner för våld. Att då fatta ett beslut på att mannen inte tidigare varit dömd för liknande brott verkar besynnerligt, men dock så är det förmodligen en korrekt bedömning från åklagarens sida.

En annan omständighet för att inte bevilja kontaktförbudet var att de är skrivna på samma adress. Även här haltar man efter rejält anser jag. Hur många som är utsatta för våld i relation lever inte ihop med gärningspersonen? Det hörs på namnet om inte annat. Våld i relation. Med andra ord är sannolikheten att man bor på samma adress väldigt hög, men idag är det den utsatta som oftast förpassas från hemadressen, inte förövaren.

Kontaktförbud får man om det finns en klar och konkret risk för att den utpekade kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en annan person skriver man på Åklagarmyndighetens hemsida. För att avgöra om de kriterierna är uppfyllda ska man göra en riskbedömning där man bland annat tittar om den utpekade tidigare lagförts för brott mot den som söker kontaktförbudet, tidigare brott mot någon annan, om det pågår en brottsutredning om brott mot den som ansöker om kontaktförbudet eller om det finns andra omständigheter som t ex trakasserier. När det sedan är gjort ska åklagaren också göra en avvägning mellan å ena sidan intresset att förebygga brott, förföljelse och andra allvarliga trakasserier och å andra sidan integritet och rätten att röra sig fritt för den utpekade.

Antalet utfärdade kontaktförbud procentuellt sett skiljer sig åt i landet, men vad man vet är att en övervägande majoritet av de som ansöker om kontaktförbud får avslag. De beviljade kontaktförbuden har också sjunkit över tid enligt en Tillsynsrapport som kom 2020, från 38 % 2008 till 30 % 2018.

Det är ändå ganska luddiga bestämmelser för vilka som kan beviljas kontaktförbud och kanske är det på sin plats att man från regeringens håll snart ser över dem? Åklagaren ska väga offrets säkerhet mot den utpekades integritet och rätt att röra sig fritt, men vad avgör vem som har mest rätt till att röra sig fritt i samhället? Tusentals kvinnor och barn lever idag på skyddade boenden runt om i landet på grund av att så stor hänsyn ska tas för förövarnas integritet och rättigheter. Kanske hade inte ett kontaktförbud kunnat hindra det Beata nu utsatts för, men det hade i alla fall varit en markering från samhällets sida att utsätter man sin fru för våld av olika slag så ska man inte var i närheten av henne.