Vad gör man när man inte orkar mer då, Mia? När inget är roligt och när man inte ens vågar sig ut genom dörren.

Den frågan fick jag igår av en person som utsatts för ett vidrigt brott och vad svarar man på den? Vad gör man egentligen när orken och lusten att leva tog slut i samma stund som man utsattes för ett vidrigt kränkande brott. När man kämpat för att klara sig och gärningsmännen stått och skrattat rått åt en medan man själv försökt hålla sig vid medvetande.

”Skratten Mia. De förföljer mig varken jag är vaken eller sover”.

Jag kan mycket väl tänka mig skräcken för att någonsin igen behöva öppna dörren till sitt hem igen och vara tvungen att gå ut i världen utanför. Skräcken för om de, eller några andra illasinnade människor, ska dyka upp när man är på väg att uträtta det allra enklaste vardagsärende. Saker som måste göras, trots att rädslan förlamar. Ord som ”ryck upp dig nu”, ringer i öronen och man gör nog vad man kan för att rycka upp sig, men rädslan förlamar och då är det svårt.

Tidningarna kablar ut mord, grova misshandlar, mordbränder och annan grov brottslighet, men det gör också att de som utsätts för så kallade vardagsbrott glöms bort. De jämförs med och jämför sig själva också med de som varit utsatt för något allvarligare. Det kommer alltid finnas de som har det värre, men det hjälper inte en själv i stunden om man inte ska tillåtas känna på grund av det.

För gärningsmännen i det här fallet var det nog bara en kul grej, men för den utsatte stängdes dörren ut till omgivningen för en mycket lång tid. Kanske för alltid eftersom det är en gammal människa de utsatte.

Ensam, rädd och isolerad. Det kan få förödande konsekvenser för en gammal människa. Något som gärningsmännen förmodligen aldrig tog med i beräkningen. En kul grej för dem, kan leda till slutet av ett liv för någon annan.

Jag brukar ofta fundera över vilken reaktion man skulle få om deras föräldrar fick veta vad deras ungar haft för sig när de varit ute med kompisar. De flesta skulle nog ha svårt att tro på att just deras avkomma gjort något brottsligt alls. Man tror att man lär sina barn rätt och fel. I de allra flesta fall så vet de det också, men så är det några få som inte fick till det här tänket. Det räcker med att det är en person utan empati så kan den förstöra hela livet för en intet ont anande människa bara för att deras vägar råkade korsas.

”Jag orkar inte mer nu”. Orden ringer i öronen och oron sprider sig hos mig. Kommer hon att göra något mot sig själv? Samtidigt pyr ilskan mot gärningsmännen i mig. För dem var det en rolig grej, för henne kan det bli slutet av ett strävsamt och slitsamt liv. Tack vare dem försvann all hennes livslust och ersattes med rädsla. De kanske inte tog hennes liv, men de tog ifrån henne sitt liv. ”Jag orkar inte mer”. Orden dröjer sig kvar hos mig och liksom oron för om hon kommer att svara nästa gång jag ringer.