Det är aldrig ens fel att två bråkar fick jag höra så många gånger. Ord sagda av människor som tyckte de hade all kunskap i världen, men som inte ens hade förmågan att sätta sig in i en annan människas helvete utan att skuldbelägga henne.

Det är aldrig ens fel att två bråkar. Så enkelt livet är för dem som verkligen tror på den klyschan. De har förmodligen aldrig stått med ett laddat gevär mot sitt huvud och tyst bett till Gud om att de ska få fortsätta leva. Det var ingen mening om att be den som höll i geväret om nåd, det hade inte ändå inte hjälpt då han var för berusad av sitt övertag.

Det är inte ens fel att två bråkar säger den som aldrig har vaknat upp en morgon och tvingat sig ur sängen med en kropp som värker vid minsta beröring efter nattens slag och sparkar. De har aldrig behövt syna sin sönderslagna kropp och känt efter om det är något brutet eller om man haft turen att klara sig den här gången också.

Det är inte ens fel att två bråkar säger den som alltid kunnat få förfoga över sina egen lön. Som aldrig behövt gå i affären och räknat på varorna så att pengarna räcker när man kommer till kassan, men som också är livrädd för att inte få med sig allt hem eftersom de vet att det blir bråk då, trots att den som blir arg också är den som tar alla pengar ifrån dig.

Det är aldrig ens fel att två bråkar säger den vars underliv aldrig blivit sargat för att någon annan använt ens kropp som en leksak. När sex har blivit till en smärtsam upplevelse som man helst vill slippa, men som man inte har någon chans att komma undan.

Det är aldrig ens fel att två bråkar säger den som aldrig försökt hålla sig för att slippa gå på toaletten eftersom smärtan det innebär är så hemsk att man bara vill dö.

Det är aldrig ens fel att två bråkar säger den som inte behövt leva med ärren som bråken gav. Den som inte behöver bära på minnen som fortfarande kommer tillbaka i drömmarna och som dyker upp på dagarna när man minst anar det.

Det är aldrig ens fel att två bråkar säger den som inte blivit matad med att man inte är något värd, att man är oduglig, ful, äcklig och att man är en hora som enbart ska vara tacksam över att åtminstone han vill ligga med mig.

Det är aldrig ens fel att två bråkar säger den som inte vill se, inte vill höra, inte orkar ta ställning. Den som bara ser världen utifrån sitt eget perspektiv och saknar förmågan att förstå att allt inte är svart eller vitt.

Till er som sa de orden till mig så många gånger vill jag bara säga en sak och det är att era ord sårade minst lika mycket som det han gjorde. Att behöva ta på sig skulden för den sönderslagna kroppen, det sargade underlivet, otryggheten, rädslan och allt annat jag upplevde gör lika ont som det han utsatte mig för. Kanske var det ren okunskap som fick er att säga något sådan, men orden sitter fortfarande djupt hos mig och än idag dyker nästan dagligen era ord upp hos mig. Kanske är jag inte värd något, kanske kan man inte älska mig, kanske är jag en misslyckad människa och kanske är det mitt eget fel för det är ju inte ens fel att två bråkar har jag ju fått höra?