”Det känns som om hela samhället pissat på mig, Mia. Ingen bryr sig om det helvetet som jag går igenom och honom daltar de bara med. Det är så synd om honom. Han kommer inte må bra i fängelse så det är bättre om han får skyddstillsyn så han kan leva fritt.”

”Där går han omkring i mitt hem och använder de saker som jag köpt för egna pengar. Han har till och med lagt ut mina saker till försäljning på Blocket. Jag ringde polisen, men de kunde inget göra sa de. Själv sitter jag många mil därifrån. Gömd för att han inte ska kunna skada mig. Straffet han fick för allt han gjort var fem månaders fängelse, medan jag tvingas gömma mig för att han inte ska kunna hitta mig och döda mig. Fy fan, Mia. Jag fattar inte hur fan lagarna är skrivna.”

 

”De sparkade sönder mitt ansikte och jag kunde inte äta annat än flytande på flera månader. Jag har genomgått så många operationer av hela min kropp och jag kommer aldrig bli helt återställd säger läkarna. Jag är fortfarande ung, men smärtorna efter deras sparkar kommer jag få leva med resten av livet. Straffet de fick var däremot några timmars samhällstjänst.”

 

Det här är bara några av alla de röster jag hört under åren, men alla har de sagt samma sak. Straffet deras förövare dömts till har inte stått i relation till det straff som de själva fått i form av de fysiska och psykiska skador som brottet gett upphov till.

Man kan inte straffa bort kriminalitet, sa en man som är verksam inom samma område som jag själv. Jag kan inte uttala mig om ifall han har fel, men jag förmodar att han menade att man inte enbart kan rikta in sig på hårdare straff, utan att också se till de förebyggande åtgärderna för att förhindra kriminalitet. Om det är så han menar kan jag hålla med honom däremot.

Däremot så är straffet inte bara ett straff för det lagbrott personen begått, utan det är också viktigt för den utsatte eftersom det är en slags upprättelse för det han utsatts för. Det är samhällets sätt att visa att det inte är ok att begå lagbrott och att det inte accepterar att man skadar andra medborgare.

”Det känns som hela samhället pissar på mig”, sa en kvinna till mig en gång. Hela hennes liv var förstört och det skulle komma att ta många år innan hon fick en fungerande vardag igen. Jag var faktiskt med och hörde när man pratade om att personen inte skulle må bra av att låsas in i fängelse och när domen sedan meddelades så var den satt till skyddstillsyn. Det var däremot ingen som pratade om att kvinnan inte skulle må bra av att få leva i ständig skräck tack vare att man tagit hänsyn till förövarens behov före hennes.

Så många offer jag mött under åren och så många gånger jag hört deras besvikelse över de milda domar som deras förövare fått. Lägg därtill att flera av dem har fått skyddade personuppgifter och tvingats lämna sina gamla liv enbart för att förövaren ska ha rätten att leva ett fritt liv. Då är det kanske inte heller så konstigt att många av de jag mött uttrycker att de känner sig svikna av samhället?