Jag vet att du mest skriver om ”hemska” brott och att folk som skickar in sina berättelser också är de som varit med om riktigt allvarliga saker. Det kan man ju inte säga att jag och min familj varit, men jag vill ändå dela min berättelse här om det är ok?

Barnen hade somnat tidigt den här kvällen och jag och min man var trötta efter en lång arbetsdag och en massa annat att göra efter jobbet. Det är alltid hektiskt känns det som, barn som ska på aktiviteter, barn som ska aktiveras, laga mat, städa, planera och däremellan ska man helst också vara supersocial med sina vänner, plus gärna hinna med några träningspass i veckan utöver allt annat. Det var kanske inte så konstigt att både min man och jag somnade så fort vi lagt våra huvuden på kudden den här kvällen.

Det kändes som om vi nyss somnat när vi vaknade av vår äldsta dotters skrik. Hennes panik hördes lång väg och både jag och min man sprang in till hennes rum i tron om att hon haft en mardröm. Det hade hon inte. Fönstret var krossat och i hörnet i hennes rum stod det en lång, mörkklädd man med en hammare i handen. Det var den han slagit sönder fönstret. Vi hann inte tänka, utan tillsammans lyckades min man och jag brotta ner inkräktaren och hålla fast honom tills polisen kom.

Våra två andra barn vaknade också av dotterns skrik och tumultet som följde så de fick tyvärr se när mamma och pappa brottade ner inbrottstjuven. Något de fortfarande pratar om. Polisen var snart på plats och de var helt underbara mot våra barn. Mot oss också, men det är framför allt hur fina de var mot barnen som jag mest tar med mig. Inbrottstjuven var en påtänd knarkare som i sitt rus försökte hitta någonstans att sova och tyvärr så valde han vårt hus. Vi träffade honom på rättegången och jag tycker verkligen synd om honom, men samtidigt är jag så förbannad på det han gjorde. Han förstörde nämligen hela vår familjs trygghet. Inte bara barnens, utan min och min mans också. Rutan kan vi alltid fixa, men just känslan av att inte vara trygg i sitt hem längre går inte att reparera med försäkringspengar.

Vår äldsta dotter vågar inte vara ensam hemma. Hon vågar inte vara ensam i sitt rum ens när vi är hemma och ännu mindre sova där. De mindre barnen är också rädda och den minsta har börjat kissa i sängen på nätterna. Det kommer att gå över säger de på vårdcentralen, men när man har ett barn som varit torr på nätterna i över ett år och nu måste börja med nattblöja igen så är det inte roligt för barnet. Vi sover alla i samma rum nu för tiden och med en nattlampa tänd i hallen. Behöver något barn gå upp på toaletten på natten så vågar de inte gå de få stegen till toaletten själva, utan antingen behöver jag eller min man följa med. Alla tre sover dessutom väldigt oroligt och flera gånger per natt vaknar någon av dem för att de haft mardrömmar.

Jag och min man kan inte heller koppla av. Vi sover dåligt och jag vet inte hur många gånger vi går runt och kontrollerar att allt är låst och att alla fönster är stängda. Vi har skaffat larm, men det känns ändå inte tillräckligt tryggt eftersom det hindrar ju ingen att krossa ett fönster och ta sig in ändå. Sömnbristen och all oro har dessutom gjort oss irriterade på varandra. Vi bråkar om småsaker och den kärleksfulla relation vi hade tidigare känns väldigt avlägsen nu. Dessutom tär det enormt på orken att inte försöka visa all oro vi bär på inför barnen så våra jobb har blivit lidande eftersom vi mer eller mindre går omkring som zombies på grund av att vi är så mentalt slut.

Det finns de som säger att han snodde ju inget i alla fall, men jag håller inte riktigt med där. Visserligen tog han inget materiellt, men å andra sidan hade vi kunnat ersätta det. Vad han verkligen tog och som vi inte kan ersätta är vår trygghet. Känslan av att vårt hem är vår borg och hit får bara de vi bjuder in komma är nu helt borta. Han har tagit mitt hem ifrån mig då jag inte längre vill vara där och han har tagit min kärleksfulla relation till min man ifrån mig eftersom den stress vi både upplever överskuggar allt annat.

Ja, jag vet att det finns de som upplever så mycket värre saker, men jag ville ändå dela med mig av att man kan må fruktansvärt dåligt även om man inte utsatts för ett grovt brott. Ett stort tack till dig också Mia som skickade oss sagan om När Ola och Gunilla hade inbrott. Den har hjälpt oss mycket i vår bearbetning och om Mia lägger ut mitt mail och det finns fler här som varit utsatta för samma sak som vi så kan jag varmt rekommendera den sagan när ni ska försöka bearbeta det som hänt med era barn. Det är Mia själv som skrivit den så kontakta henne i sånt fall.