Fick tipset av en väninna att läsa boken Dömda av Therese Juel. Den handlar om rättssäkerheten i Sverige och om hur människor faktiskt verkar ha dömts oskyldiga, trots att bevisen finns som skulle kunna fria dem.

Jag har jobbat med brottsoffer i många år och önskan när någon utsätts är ju oftast att gärningspersonen ställs inför rätta och fälls. Fast i den önskan förutsätter man ju att det ska vara rätt person också för annars går ju den skyldige fri ute i samhället, medan någon annan sitter av dennes straff.

Hur står det till med rättssäkerheten egentligen? Kan man döma någon på bara magkänsla? Faktum är att det är vad man gör när man värderar någons trovärdighet mot en annan person, vilket Juel tar upp i sin bok. Hur man i rätten värderar sättet som personerna framför sina berättelser på och utgår från det i sina domslut. Jag har inte tidigare fäst någon större uppmärksamhet vid just det, utan tänkt att man ju lägger det till all annan bevisning som finns, men Juel presenterade fall där man faktiskt inte haft annan bevisning, utan dömt på trovärdigheten hos de inblandade. Alltså ren magkänsla. Vilket i sin tur både kan fria och fälla en gärningsperson, men är det rätt gärningsperson?

Juel tar också upp flera fall där människor blivit dömda för mycket grova brott, men där de med stor sannolikhet inte begått brottet de sitter inlåsta för. Hon berättar om hur polisen lett förundersökningar i en riktning med en misstänkt från början och sedan försökt få bevisningen att passa in där. Hur man inte förhört alla vittnen och hur åklagare undanhållit bevisning för rätten. Hon berättar också om advokater som inte utfört sina jobb på bästa sätt, utan nöjt sig med det som presenterats i förundersökningen trots att det finns uppenbara brister och frågetecken.

I boken tar också Juel upp flera exempel på hur svårt det är att få resning i Högsta Domstolen, trots att man presenterar bevis som skulle kunna få gärningspersonen friad. Hur ny bevisning skickats in och hur avslaget kommit tillbaka inom så kort tid att det ibland kan ifrågasättas om man verkligen läst igenom och satt sig in i fallen. Det är människors liv man har i sina händer. Både offer och gärningspersoner. Sitter någon oskyldigt fängslad så ska personen ut från fängelset och få upprättelse. Samtidigt så borde det väl ligga i samhällets intresse att rätt person tar straffet för gärningen så hen inte kan fortsätta begå brott i friheten. Dessutom kan det i vissa fall dessutom vara rent av farligt för brottsoffret om gärningspersonen går fri, men man lever i tron att rätt person sitter inlåst.

Juel tar upp flera intressanta fall i sin bok Dömda och jag kan varmt rekommendera den till hängmattan i sommar. Den har i alla fall gett mig en inblick i rättssystemet och det finns verkligen saker att ändra på här. Framför allt så måste det bli enklare att kunna få resning i Högsta Domstolen då det kommer fram ny, avgörande bevisning.

Som jag skrev i början så vill jag naturligtvis att brottsoffer ska få upprättelse i domstolen för det de utsätts för, men det förutsätter förstås att det är rätt person som döms. Inte att någon, vem som helst, döms.