Om inte rättsväsendet ställer sig bakom barnens rättigheter, vem ska då göra det?

Pojken bor i Sverige med sin mamma och sin styvpappa. Vad som framgår av domen så har det blivit bråk hemma och han har då försökt att lämna hemmet, men hindrades. Så långt är det väl en välbekant situation för många tonårsföräldrar kan jag tänka mig, men istället för att försöka lösa situationen med ord så väljer styvpappan att ta till våld och sedan låsa ut den lättklädda pojken i kylan på balkongen.

Enligt lag så får man inte behandla barn på det här viset i Sverige, men enligt tre nämndemän i Solna tingsrätt så gäller omfattas inte alla barn av det skydd som den här lagen ska ge dem. Trots god bevisning och grannar som bevittnat hur pojken blivit utslängd i kylan på balkongen så hävdar de att det fanns förmildrande omständigheter. Styvpappan hade ju inte bott så länge i Sverige och hade ju inte hunnit lära sig vilka lagar som gäller här, menar de och tar därmed också ifrån pojken alla hans lagliga rättigheter och skydd för att istället ömma för hans förövare. Att pojken utsatts för misshandel och förmodligen känt att han hamnat i en enormt utsatt situation verkar de däremot varit mindre lyhörda för. Dessutom var det av de människor som är till för att ge honom kärlek och på en plats där han ska kunna känna sig trygg, nämligen i sitt eget hem.

”De skriver domar som skämmer ut Sverige som rättsstat”, skriver Mårten Schultz som avslutning i sin kommentar om den omtalade domen i Svenska Dagbladet. Tyvärr så är det inte det enda som de här nämndemännen gör, utan de lämnar också en pojke helt utanför det svenska rättssystemet. Vilka är de att bestämma vem som ska få ta del av de svenska lagarna eller inte, undrar jag? Vad har de för specialkunskaper som gör att de har rätt att sätta sig över lagarna och svika ett barn på det här viset?

”Vad som är föräldrars rättigheter kontra en tonårings är också något som inte kan betraktas endast utifrån det svenska sättet att se på det. Mamman och styvfadern är från Ukraina och har bott kort tid i Sverige … Föräldrarna kan å sin sida inte ha förutsatts ha lärt sig hur sådana här frågor ska hanteras i Sverige … Det gör att de måste få en marginal i förhållande till föräldrar som växt upp i Sverige.”

Det här skriver nämndemännen i domen, men frågan kvarstår då vilka marginaler som gäller för pojken? Hur länge anser de här nämndemännen att pojken ska bo i Sverige innan han omfattas av det svenska rättssystemet?

Det gör mig så fruktansvärt upprörd då man utsätter barn för våld av olika de slag. Vuxnas främsta plikt mot barn är att ge dem en trygg och stabil grund inför vuxenlivet. Vi ska lära dem vad som är rätt eller fel, uppmuntra dem till att vilja utvecklas och överösa dem med kärlek. Istället har signalen till pojken från rättsväsendet via de här nämndemännen blivit att han får skylla sig själv om han åkte på stryk. Jag hoppas verkligen att domen överklagas så pojken återfår sitt förtroende för det svenska rättssamhället.