I veckan har det varit FN: Internationella dag för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. En dag vars budskap borde varit självklar att som man leva efter varje dag, men tyvärr har vi inte kommit dit än. Varken nationellt eller internationellt.

Tusentals kvinnor utsätts. Här i Sverige. Kanske är det din granne som är offret? Kanske är det din bästa vän som är förövaren? Kanske är det dina barns kompisar som tvingas bevittna våldet hemma? Det finns i runt oss. Närmare än vi tror många gånger, men på något vis så distanserar sig många när man pratar om det. De utsatta blir bara en pinne i statistiken. Någon man inte känner, men vars öde man kan förfära sig över samtidigt som man inte behöver göra något åt det. Eller ännu värre, när man möter oförstående kommentarer som att de vill väl bli slagna för annars hade de ju lämnat honom.

Jag kommer aldrig att glömma det första stryptaget. Chocken av att någon hängde upp mig på väggen med ett grepp om min hals och rädslan för att aldrig få luft mer. Det blev till en vardag, men jag vande mig aldrig. Jag kommer heller aldrig glömma hur han gång efter gång satte sitt knä i min mage när jag var gravid. Allt för att skada det han visste att jag älskade. Ofta stoppade han in smutsiga underkläder i min mun för att tysta mig samtidigt. Det fungerade.

Trots alla knuffar, slag, stryptag och annan fysisk misshandel så är det ändå inte de minnesbilderna som jag oftast dyker upp hos mig. Det är minnena av förnedrande ord, kränkande situationer, maktlösheten och den totala hopplösheten som kommer tillbaka. Minnen som ibland gör mig arg, ledsen och förbannad eftersom de här händelserna förstörde så många år av mitt liv. Inte bara medan de pågick, utan många år efter då jag skulle försöka läka.

Att bli kallad för horjävel så ofta att mitt barn trodde det var mitt namn och började kalla mig det också. Ivrigt påhejad av sin pappa eftersom han tyckte det var roligt.

Att inte kunna åka till jobbet utan att det var bråk, ofta med fysiska inslag innan, då han fått för sig att jag ”knullade med arbetskamraterna”, som han uttryckte det.

Att inte själv få bestämma över sin lön, utan måste be om lov för att köpa något till mig eller barnet. Svartsjukan han kände mot sitt barn visste inte heller några gränser och varje jul och födelsedag de få åren vi levde tillsammans efter hennes födelse var det bråk om att jag inte skulle få köpa presenter.

Att veta att mina misslyckanden blev hans lycka och kvitto på hur oduglig jag var kom att bli min självbild till sist. Jag visste att jag inte dög något till. Att jag inte var värd att älska. Varför skulle jag då ens försöka älska och respektera mig själv?

Ofta tänker vi på det fysiska våldet när vi pratar om mäns våld mot kvinnor och kanske är det för att det är det våld som lättast går att bevisa i domstol. Tyvärr så finns det så många fler aspekter av våldet i en relation och kanske är det psykiska våldet ännu värre ibland. Medan kroppen läker så bryter orden man får höra sakta ner ens självkänsla. Man intalar sig själv att man är den där lilla obetydliga varelsen som ingen vill ha. Har man levt med det tillräckligt länge så tar det många år att komma över det, om det någonsin släpper.

Till alla er kvinnor där ute som lever med våld i hemmet. Be om hjälp.

Glöm aldrig att du är värdefull, oavsett vad du fått höra. Glöm aldrig att du är värd ett liv utan våld och kränkningar. Glöm aldrig att det du utsatts för inte är ditt fel.