34 punkter för att minska den organiserade brottsligheten, men vilka åtgärder sätts in för att kunna lösa fler så kallade vardagsbrott och framför allt hjälpa de som utsätts för dem?

Mycket fokus ligger idag på den organiserade brottsligheten, men det talas mindre om de brott som människor utsätts för och som inte alls kopplas till ligor eller gäng. Den typ av brott som är det absolut vanligaste att medborgare utsätts för, men som man ändå pratar väldigt lite om. Den typ av brott som människor jag möter på dagligen varit med om och som ofta glöms bort i den allmänna debatten de få gånger brottsofferfrågor ens lyfts upp.

Varför pratar man inte om de människorna också och framför allt, varför pratar man inte om hur få av dessa anmälningar som faktiskt går vidare till åtal? Kan det verkligen vara så att man har så dåligt bevisläge i så många fall? Eller är det så att man kanske inte vidtar alla utredningsåtgärder i de här fallen? Naturligtvis är det så att det finns anmälningar man inte kan gå vidare med eftersom det saknas både vittnen och bevis, men det finns också de anmälningar som man lägger ner långt innan man ens hunnit utreda allt. Säkerligen är det personalbrist eller tidsbrist som är orsaken, men det ursäktar inte det mänskliga lidande som den utsatte går igenom. Så ofta som jag tröstat brottsoffer vars förundersökningar lagts ner, ibland innan de ens själva fått komma på förhör och berätta mer utförligt om det inträffade. Är det ett rättssäkert samhälle undrar jag? Att inte alla får sina fall utredda i den mån det går och därmed också prövade i domstol.

Den organiserade brottsligheten är hemsk. De gäng som härjar är många gånger samvetslösa och rädslan bland allmänheten är ibland stor att det ska ske en sprängning eller en dödsskjutning precis där man själv bor eller råkar befinna sig. Samtidigt har vi nog också blivit lite avtrubbade med den här typen av våld. Jag själv och flera jag pratat med berättar om hur vi nu för tiden ofta bara läser rubrikerna när tidningen skriver om nya gängdåd. Förr gick jag alltid in och läste hela artikeln, men idag kollar jag vilken ort det är på och är det inte i mitt närområde så kanske jag inte läser om det alls. Visst är det farligt när gängkriminaliteten blivit så pass vanligt att man inte längre reagerar tillräckligt för att läsa hela artikeln, men tyvärr är vi nog många som reagerar så nu för tiden. Kanske är det också för att jag är mer rädd för att bli utsatt för de mer vanliga brotten. De som inte kräver några gäng, utan utförs av någon eller några få gärningspersoner, men som kan förändra mitt liv för alltid. Rädslan för att bli misshandlad, rånad, våldtagen, utsatt för inbrott eller vad det nu må vara är för mig större än att någon ska komma och spränga utanför mitt hus. Det är brott som kan förstöra mitt liv för många år framåt och som jag vet att jag inte heller automatiskt kommer att få allt stöd och all hjälp med för att klara av traumabearbetningen. Jag kommer själv att få leta efter både hjälpen och finansieringen för terapin om inte sjukvården är kapabla att ta emot mig. Jag kommer inte heller vara säker på att det sker en förundersökning så snabbt som möjligt, inte ens om det är ett grovt brott som våldtäkt. Jag kan inte ens vara säker på att samhället står bakom mig som offer och hjälper mig med allt som kan tänkas behöva.

Givetvis behöver regeringen vidta åtgärder för den organiserade brottsligheten, men de åtgärderna ursäktar inte att man glömmer bort övriga brott och deras brottsoffer. Att man har ett tunnelseende som osynliggör de människor som drabbas av brott som inte kan kopplas till organiserad brottslighet och som inte ger alla samma rätt inför lagen på grund av att deras anmälningar läggs ner på löpande band.