Hur många förmildrande omständigheter kan man egentligen hitta för de som begår brott?

Naturligtvis ska ingen dömas oskyldig, men ibland känns det som om man istället försöker att leta efter förmildrande omständigheter för gärningspersonerna. Som exempel så har väl Sverige aldrig haft så många ”sovande” våldtäktsmän som friats som under de sista åren?

Nu har det kommit ytterligare en dom som jag undrar över, men den här gången gäller det ett bestialiskt mord. Simon Svensson mördar sin sambo med kniv. Händelseförloppet var brutalt och Simon själv har erkänt gärningen, varvid han också dömdes till livstids fängelse i tingsrätten.

Den rättspsykiatriska undersökningen visade att han begått mordet under en psykos som han själv orsakat genom att ta droger. Narkotika som han själv införskaffat och som han också helt frivilligt tagit. På grund av den här psykosen, som han alltså själv orsakat genom sitt drogberoende, så vill därför Simon Svensson frias eller åtminstone få sitt straff rejält sänkt och överklagar därför domen till Hovrätten.

Visserligen håller hovrätten med tingsrättens bedömning om att han var medveten om vad han gjorde när han knivhögg sin sambon och att han själv orsakat psykosen, men däremot anser hovrätten att han hade en viss nedsatt förmåga att förstå vad han gjorde och därför sänkte de också straffet.

Jag hänger inte riktigt med i hovrättens resonemang där. Vad jag vet så är det olagligt att ta droger i Sverige. Borde det då inte rimligtvis vara fullständigt ointressant om gärningsmannen haft en nedsatt förmåga att förstå att han höll på att mörda sin sambo? Han har ju själv tagit drogerna och dessutom erkänt gärningen, då måste han väl också stå till svars för följderna som det inneburit?

Att försöka ge så lindriga straff som möjligt är nog hedervärt, men samtidigt så är det en skymf mot de brottsoffer som utsätts. De jag pratat med vars gärningspersoner fått lindriga straff efter att ha utsatt dem för, ibland vidriga brott, säger att det känns som om hela samhället vänder dem ryggen och jag kan förstå hur de tänker. De utsatta kan ha fått vänta i månader på en psykologkontakt, de kan ha fått stå för alla sjukvårds- och tandläkarkostnader själva. Ibland har de nekats ekonomisk hjälp från socialtjänsten eller blivit nekade sjukersättning för att det ansetts vara en sjukdom att må psykiskt dåligt efter att ha utsatts för brott. De har fått kriga för att få hjälp och det har kostat dem både fysiskt, psykiskt och ibland även ekonomiskt.

”Man kan inte straffa bort ett kriminellt beteende”, sa en gång en advokat i ett TV-program.

Det kanske är så, men man kan inte heller skydda laglydiga samhällsmedborgare när man låter bli.