Den här veckan tar Uppdrag Granskning upp svårigheterna för en muslimsk kvinna att skilja sig om mannen säger nej. Hon kan visserligen skilja sig enligt svensk lag, men att skilja sig enligt sharia är något helt annat.

Första gången jag kom i kontakt med det här var för ungefär femton år sedan. Jag kontaktades av en kvinna som levde med skyddade personuppgifter på grund av hoten från den man hon nu ville skilja sig från, men eftersom han inte ville gå med på skilsmässa så fick hon förbli gift med honom enligt sharia.

Hon berättade också om en pärm där det stod uppgifter om henne och om hon inte kunde betala imamen tillräckligt med pengar så skulle han skriva dit uppgifter om henne som inte stämde. Uppgifter som hennes före detta man då betalade för att det skulle skrivas dit och som skulle göra det omöjligt för henne att kunna gifta om sig med en muslimsk man eftersom hans familj med största sannolikhet skulle komma och läsa hennes omdöme.

”Det står redan saker som att jag är en hora och en ansvarslös kvinna som lämnat min man och jag måste betala 5 000 kronor för att han ska ta bort det”, berättade hon med panik i rösten.

Jag bestämde mig för att försöka hjälpa henne och vi åkte tillsammans för att träffa den imam som, mot betalning, eventuellt skulle kunna ge henne skilsmässa och samtidigt ta bort alla lögner som skrivits om henne i det här registret. Även om det moraliskt sätt tog emot att hon skulle bli tvungen att köpa sig fri från ett äktenskap med en man som dessutom misshandlat och hotat henne så svårt att hon tvingades leva med skyddade personuppgifter för att han inte skulle kunna hitta henne så kändes det inte bra att låta henne åka ensam.

Den första person vi såg när vi parkerade bilen var hennes före detta man. Imamen hade kallat dit även honom, trots att han visste att kvinnan levde under en stor hotbild. Som tur vad så såg han oss inte och vi fick vända hemåt igen i ogjort ärende. Nästa gång vi kom dit var i alla fall inte före detta mannen där, men det var ändå en, i mitt tycke, kuslig stämning. Kanske för att jag inte förstod ett ord av vad som sades heller eftersom konversationen inte fördes på svenska. Kvinnan blev i alla fall skild och dessutom några tusenlappar fattigare också.

Det här har jag sedan varit med om flera gånger under årens lopp. Några gånger har det varit samma imam som tagit emot pengarna också och varje gång har jag frågat honom och de andra företrädarna vad som bestämmer beloppen och vad pengarna går till, men jag har aldrig fått svar. Jag har också skrivit till makthavare om vad som försiggår, men inte heller där har jag fått svar. Ingen tycks vilja ta tag i det här problemet och en del har gått så långt att de kallat mig rasist. Det gör mig nog mest förbannad faktiskt för om jag vore rasist så skulle jag inte riskera att utsätta mig för så pass obehagliga situationer som jag gjort i hopp om att kunna hjälpa de här kvinnorna att fortsätta med sina liv.

Kanske är det dags att vi istället slutar att kalla alla som påpekar sådant som strider mot svensk lag för rasister och istället börjar titta på om vi verkligen följer de mänskliga rättigheterna istället? Vi har ett fritt, demokratiskt samhälle och då kan vi inte tillåta att det förekommer olagliga aktiviteter gömt bakom en religiös fasad. Alla har förvisso rätt att utöva sin religion, men lagen kan aldrig bli underställd någon helig skrift. Det är dags att regeringen drar upp huvudet ur sanden och inser att det skuggsamhälle som växt fram i Sverige också påverkar människors liv. Liv som Sveriges regering förbundit sig ska ha rätten att leva efter FN:s konvention för de mänskliga rättigheterna, men som det ser ut nu inte kan få ta del av dem fullt ut på grund av religiösa regler.