Jag är för ung för att gifta mig. Jag vill vara som alla andra i min klass och få njuta av att vara ung, men jag får inte.

Så skriver en tjej i ett mail till mig som hon bad mig lägga ut på bloggen. Jag har kortat ner det och tagit bort en del uppgifter för att inte avslöja flickans identitet. Det hon skriver är däremot högst relevant för många ungdomar. Helst när sommarlovet börjar närma sig.

 

Hej Mia

Jag ska sluta nian snart och snart har jag inget liv kvar heller. Visst att jag sökt till gymnasiet, men det var mest för att min mentor och studievägledaren var på mig om det, men jag kommer aldrig att få börja där ändå. Flickor behöver ingen utbildning, säger man i min familj. Vi behöver bara lära oss att räkna och läsa så vi klarar oss och enligt dem är det slöseri med tid att vi flickor ska behöva gå nio år i skolan ens. Eller tio om man räknar med förskoleklass. Vi tar resurser som pojkarna behöver bättre, säger dem. Jag har bra betyg, men det är inget man bryr sig om hemma för de ska ändå aldrig användas. Mina bröder däremot har jättedåliga betyg, men enligt mina föräldrar så är det för att de blir distraherade av alla lättklädda flickor som går i deras skola så de kan inte rå för det. Hade flickorna istället hållit sig hemma så skulle mina bröder inte behövt anstränga sig för att hänga med i undervisningen menar de och då hade de också fått all hjälp de behöver av lärarna utan att behöva konkurrera med tjejerna i klassen.

Jag har knappt några vänner i skolan, ändå trivs jag och längtar efter att få gå dit eftersom det är värre att sitta instängd hemma. Missförstå mig inte för jag älskar mina föräldrar och mina syskon, men jag hatar det de utsätter mig och mina andra systrar för. Pappa har till och med varit i skolan och bråkat om att jag inte får vara med i badhuset, men rektorn svarade att det ingick i undervisningen och om han höll mig hemma de dagarna så skulle jag ändå få ta igen det senare. Det slutade med att jag fick gå, men tvingades bada i kläder och att pappa var med i badhuset och vaktade mig. Behöver jag säga att jag bara gick en gång. Det var så pinsamt att jag önskade att jag hade drunknat.

Min storasyster fick inte heller gå på gymnasiet. Sommarlovet efter nian åkte vi hem till våra föräldrars hemland och där giftes hon bort med en man hon aldrig tidigare träffat. En äcklig gammal gubbe, men mamma menade att det var bra för min syster eftersom han var mogen och kunde ge henne vad hon behövde eftersom han var så gammal. Vi lämnade henne kvar hos honom när vi åkte tillbaka till Sverige och det var först när socialen här började undra över vart hon tagit vägen och pappa förlorade pengar som han fått i bidrag för henne som hon fick komma hem igen. Med gubben förstås och nu är hon gravid fast hon bara är ett barn själv.

Jag kommer att gå samma öde till mötes. Jag har märkt hur släktingar sitter och pratar om mig och jag vet att de letar efter en man åt mig. Men jag är ju bara sexton år!!! Jag är för ung för att gifta mig. Jag vill vara som alla andra i min klass och njuta av att vara ung, men det får jag inte.

Även att jag levt i Sverige nästan hela mitt liv så har jag aldrig fått vara svensk eftersom mina föräldrar vägrar att låta mig vara det. Enligt dem så lever svenska kvinnor i synd och så skulle de aldrig tillåta mig att leva. Ibland har jag ifrågasatt dem och undrat om de verkligen vet det eftersom de inte har några svenska vänner, men de vet och de vet dessutom bättre än jag vad som är bäst för mig så jag ska bara lyda säger de. Samtidigt hör man på TV och läser i tidningar om hur svenskar pratar om hederskultur, men de är så skiträdda för att bli kallade för rasister så det är bara en massa fint skitsnack om att man ska göra något åt det. Vi som lever med det kommer ändå aldrig att få den hjälp vi behöver för man offrar hellre oss än vågar gå emot någon annan och kallas för rasist. Undrar om de någon gång bara funderat på att det är lika rasistiskt det?

När alla andra i min klass är glada över att sluta nian så kommer det förmodligen vara min sista dag i frihet. Jag vet att jag kommer att bli någons fru i sommar och jag vet inte ens om jag kommer att få återvända till Sverige igen. Jag är för ung för att gifta mig och jag är alldeles för ung för att få barn. Jag vill ju inte ens ha barn! Allt jag vill är att gå i skolan, skaffa mig den utbildning jag vill och skapa mig en karriär, men det kommer aldrig att hända eftersom kvinnor har mindre hjärnor än män och därför inte kan tänka lika smart som en man säger mina föräldrar. Skitsnack jag vet, men det är deras sanning och det är deras sanning som jag lever med.

Det finns hjälp att få det vet jag, men jag vet också vad priset är. Om jag rymmer och får skyddad identitet och lever gömd så kommer jag vara jagad resten av mitt liv. Jag skulle förstöra familjens heder och endast min död skulle kunna återställa den. Frågan jag ställer mig nu är vilket som är värst, att giftas bort men få leva eller rymma och för all framtid aldrig mer kunna känna mig säker? Jag vet inte faktiskt, allt jag vet är att jag aldrig fått vara som alla andra svenska ungdomar i min klass, men ingen har riktigt förstått det dubbelliv jag tvingats leva under de här åren.