Kvinnor och barn göms undan. De får leva sina liv med påhittade bakgrunder och den ständiga rädslan för att den som vill dem illa ska hitta dem. Det är inte ett värdigt liv för någon vuxen människa och knappast att kalla en trygg uppväxt för ett barn. Ändå så görs mycket lite för de här kvinnorna och barnen ska ha rätt till ett säkert liv.

Hur många kvinnor och barn som lever gömda i Sverige är det nog ingen som har en exakt siffra på. Vi vet att de finns, men tack vare deras situation förblir de anonyma för den stora allmänheten. Fram till den dagen någon av dem hittas och skapar en rubrik i kvällspressen. En rubrik om att ytterligare en kvinna mördats. Ytterligare en kvinna som samhället inte förmått skydda eftersom fokus ligger på gärningspersons rättigheter att få leva ett fritt liv där hen också har alla möjligheter att fortsätta leta efter och trakassera sitt offer.

Man brukar säga att det mördas en kvinna var tredje vecka i Sverige. Kvinnor som ofta haft någon kontakt med myndigheterna innan, men som inte kunnat få det skydd de behövt tack vare att man värnar mer om gärningspersons integritet och rättigheter, än om kvinnans rätt till ett liv i säkerhet.

En kvinna var tredje vecka. Hur många barn som blir moderlösa på ett år går inte att säga, men hur ska de här barnen någonsin kunna känna sig trygga? Först har de förmodligen sett och hört våldet i hemmet, sedan tvingats fly och leva på flykt för att inte bli hittade. Kanske varit föremål för åtskilliga vårdnadstvister där den de flyr från kräver att få ta hand om dem, eller åtminstone träffa dem. Sen till sist så mördas den mamma som varit deras enda trygghet i en värld som för dem mest bestått av oro, svek, rädsla och skräck.

En kvinna dödas var tredje vecka och tusentals kvinnor lever i skräck för att behöva bli nästa siffra i statistiken.

”Det brukar ju inte hända något”, sa en myndighetsperson i förra veckan när jag ringde honom för att höra om skyddet för en kvinna.

Jag vill inte berätta vilken myndighet här eftersom han inte ska få svärta ner en hel yrkeskår med sin trångsynthet och okunskap.

”Hon kan väl ringa 112 om han dyker upp”, fortsatte han utan minsta tanke på att kvinnan behöver lämna sitt hem någon gång liksom vi alla andra i samhället också gör på regelbunden basis.

Jag har hört det flera gånger förut. Det brukar ju inte hända något. Fast om man nu kan resonera så kanske man också kan förutspå i vilka fall det värsta faktiskt inträffar? Kanske är det ändå vanligt att man i beslutsfattande position tänker att det ändå är relativt få kvinnor som får sätta livet till om man ser till hur många som faktisk utsätts för våld i nära relation? Är det därför det verkar finnas en sådan nonchalans när det gäller att ta de här kvinnorna och barnens rädsla på största allvar? Eller bygger det enbart på okunskap hos de som har makten att förändra de här kvinnornas liv.

För några månader sedan dödades fem kvinnor inom loppet av några veckor. Man lovade krafttag mot våld i relation, det skulle skapas åtgärdsprogram, människor skulle utbildas för att inte samma saker skulle hända igen. Idag är det åter tyst. Återigen är de här kvinnorna och barnen utelämnade till ett föråldrat system och ännu vandrar deras gärningspersoner fritt i samhället. Fria att leta efter sina offer och om de vill också göra dem till ytterligare en siffra i statistiken över kvinnor som dödats på grund av våld i nära relation.