2 400 ärenden ligger på hög hos polisen i Norrköping. De är säkert inte utmärkande på något vis, utan förmodligen ser det ungefär likadant ut på de flesta andra polisstationer i landet.

2 400 ouppklarade ärenden innebär också att det finns minst lika många brottsoffer och utöver det ett stort antal vittnen och anhöriga som också väntar på att fallen ska klaras upp. Lägger man också till ett stort antal utredare som sitter med en aldrig sinande hög med ouppklarade ärenden på sina skrivbord och den otillräcklighet som de förmodligen känner så kan man väl lugnt konstatera att hela situationen är ohållbar.

”Vi vill inte ha gamla ärenden, de skapar problem eftersom det är svårare att få någon fälld när tiden gått”, säger polisområdeschef Christian Winkler i en intervju för Norrköpings Tidningar.

De långa handläggningstiderna är ett hot mot rättssäkerheten. Många fall läggs ner på grund av bristande utredningar, vilket i sin tur gör att den skyldige aldrig åtalas och i värsta fall fortsätter hen att begå nya brott. För brottsoffret kan de långa handläggningstiderna innebära en lång väntan fylld av hopp, förtvivlan, desperation, otrygghet och mycket mer. Ska hen komma att åtalas för brottet? Ska hen få sitt straff? Kommer hen att begå nya brott mot mig om hen går fri? Så många frågor och oftast ingen som kan svara på dem.

De långa handläggningstiderna är också ett hot mot rättssäkerheten när det kommer till vittnena. Det är inte ovanligt att det passerat ett, två och ibland flera år mellan brottet det bevittnat och tills de ska vittna om det i domstolen. Hur ska de kunna minnas detaljerat efter så lång tid?

”Vi prioriterar tidig brottsofferkontakt, men det finns säkert ärenden vi kan sköta bättre. Vi missar ibland, då försöker vi hitta metoder för att bli bättre och vi behöver bli bättre på att kommunicera så att de utsatta förstår vad som händer i deras ärenden”, fortsätter Winkler i samma intervju.

Han har så rätt. Det många av de brottsdrabbade jag träffar berättar om är just kontakten med polisen. De undrar om man törs ringa och fråga hur det går med utredningen eftersom det kan ha tagit ett halvår och ibland ännu längre sedan anmälan och man inget hört från polisen. Andra pratar om hur de bemötts när de tagit kontakten och det värsta är nog ändå när våldtagna kvinnor får svaret att man från polisens sida har allvarligare brottslighet som man behöver jobba med. Hur tror ni själva att det känns att få ett sådant svar?

För den utsatte har livet ställts på sin spets och hoppet står många gånger till att lagen ska visa gärningspersonen att man inte får göra som hen gjort, men att då få höra att det man utsatts för inte anses vara allvarligt nog kan sänka en redan traumatiserad människa rejält. Det är dessutom inte något enstaka brottsoffer som fått det här svaret under årens lopp. De är många!

Det finns också ett annat problem som jag får ta del av alldeles för ofta och det är att förundersökningar läggs ner utan att man från polisens sida utrett anmälan ordentligt. Det kan finnas filmbevis som man inte tittat på, vittnen som inte förhörts, prover som inte skickats på analys utan istället har man lagt ner förundersökningen. Jag är fullt medveten om att man inte kan utreda alla brott, men nu pratar jag om de som skulle kunna utredas men som man istället väljer att lägga ner. De grova brott som tagit år för polisen att utreda, eller rättare sagt ha liggandes på sina bord, innan man beslutar sig för att lägga ner förundersökningarna trots att det från början var ett gott bevisläge. Jag har till och med varit med om brottsoffer som lever på existensminimum för att de anmälningar angående bedrägerier som de gjort har preskriberats och då har de själva tvingats betala för de bedrägerier som de utsatts för.

Listan kan göras lång på tillfällen då brottsoffer kommit i kläm på grund av polisens sviktande resurser att göra sitt jobb. Ärligt talat Winkler, alla andra chefer inom poliskåren och framför allt Morgan Johansson, många av er verkar tycka att det finns någon prestige i att förneka de problem som finns. Jag har full förståelse för den höga arbetsbelastningen, men jag har ingen förståelse för att man slätar över problemen. Som chefer och som landets justitieminister har ni ansvar för att alla brott som går att utreda också utreds. Ni har ansvar för att upprätthålla rättssamhället och ni har också ansvar för att er personal har en bra arbetsmiljö. Det behövs inga fler överslätande ursäkter. Det behövs handling!