”Detta kallar kommittén för straffrihet för sexualbrott. Alltså att det saknas förmåga eller vilja att ställa gärningsmannen till svars”.

Det är en av punkterna Sverige får kritik för när FN:s kvinnokommitté granskar hur Sverige efterlever Kvinnokonventionen. Igår kom ytterligare ett exempel som visar detta. Nytorgsmannen åtalades för 24 våldtäkter, varav en grov våldtäkt och åklagaren yrkade på 12 års fängelse. Tingsrätten dömer honom för sju av dessa och för dessa får han lindrigast möjliga straff, nämligen fem års fängelse.

Fem målsäganden fick aldrig sin rättsliga upprättelse, bland annat så friades han från den grova våldtäkten. Enligt vad man kan läsa i tidningarna så var dessutom bevisningen god i de flesta fallen och då återstår ju frågan varför tingsrätten väljer att ge mannen lindrigast möjliga straff utifrån de brott han begått?

”Det saknas förmåga eller vilja att ställa gärningsmannen till svars”, skriver man i granskningen över hur Sverige följer Kvinnokonventionen och det här är väl ett ypperligt exempel på det. Frågan är däremot varför det saknas både förmåga och vilja? Frågan är nog komplex, men en del beror förmodligen på att svenska domstolar i de flesta fall håller sig i de nedre delarna av straffskalorna. Lagstiftningen tillåter ofta betydligt strängare straff, men det är domstolarna som väljer de lägre straffen. Schysst mot den som ska avtjäna tid i fängelset naturligtvis, men är det lika schysst mot offren? Kan dessutom domstolarna garantera att de här gärningspersonerna inte går ut från sitt fängelsestraff och gör om samma brott igen och därmed utsätter andra för sina kriminella gärningar? Så lindriga straff som möjligt, men på vems bekostnad?

Nytorgsmannen stod åtalad för 24 våldtäkter, men dömdes för sju trots att bevisningen mot honom enligt både målsägandebiträdet och åklagaren var god. Åklagaren yrkade på 12 års fängelse, han fick fem. Dessutom så friades han från den grova våldtäkten han stod åtalad för eftersom domstolen ansåg att det fanns luckor i kvinnans berättelse. Han hade tagit ett så hårt strypgrepp om hennes hals så hon förlorade medvetandet innan han utsatte henne för våldtäkten. Domstolen anser att hon brister i trovärdighet eftersom hon efter våldtäkten dessutom hade kontakt med mannen via sms. Att det fanns expertis som vittnade om att det finns forskning kring hur offer till grova brott både kan känna rädsla och söka kontakt med sin gärningsman var inget som domstolen tog till sig. Enligt domstolen visar det istället att kvinnan var drivande i relationen och att kvinnans uppgifter brister i trovärdighet. Varför ska vi ha experter och forskning med i domstolarna om deras kunskaper inte betyder något undrar jag? Dessutom hade han hotat henne efter anmälan hon först gjorde 2018, vilket i sin tur gjorde att hon inte vågade gå vidare med den. Tog man hennes rädsla på allvar då är nästa fråga? Hade man med rätt stöd och skydd kanske kunnat avslöja mannen redan då och på så vis besparat flera andra kvinnor att utsättas för honom?

En sak är i alla fall säker och det är att de straff som delas ut i många fall inte står i relation till offrens lidande. Frågan är bara varför och om det någonsin kommer att förändras?