I Aftonbladet kan man idag läsa om Siri. När hon var fem år fick hon flytta från familjehemmet där hon var trygg och tillbaka till sin biologiska mamma och hennes nya man. Något som hade kunnat kosta henne livet.
1 januari i år blev Barnkonventionen svensk lag. Trots det är lagstiftningen dålig på att skydda utsatta barn eftersom Föräldrabalken väger tyngre än Barnkonventionen. Förenklat kan man säga att föräldrars rätt till sina barn väger tyngre än barns trygghet och anknytning.
På kort tid har nu media tagit upp hur tre små barn tvingats lämna, eller ska tvingas lämna, tryggheten hos de som de växt upp hos och som de då också känner som sina föräldrar. Ett av dessa fall slutade med ett litet barns död.
För barn är inte blodsband det viktigaste när det gäller vem man kallar mamma eller pappa. För ett barn är mamma eller pappa den som finns där i vått och torrt. Som tröstar, som busar, som ger mat, läser godnattsagan och som aldrig någonsin sviker. Den man alltid kan lita på står upp för en.
Vad är det för snett regelverk vi har som inte förmår skydda våra barn? Sedan när blev föräldrarnas rättigheter viktigare än barnens säkerhet? Förhoppningsvis ska det komma en förbättring i samband med ett nytt lagförslag, Lex Esmeralda, men räcker den? Samtidigt undrar jag på vilket sätt Barnkonventionen påverkar sättet att se på och skydda utsatta barn redan idag. Hur har den implementerats i lagstiftningen, eller har den implementerats alls?
För Siri har det gått flera år sedan hon kom tillbaka till tryggheten hos sitt familjehem, men ärren finns fortfarande kvar. De fysiska ärren kanske har läkt och bleknat ju längre tiden gått, men de psykiska finns fortfarande kvar då hon utvecklat PTSD. Förhoppningsvis ska hon kunna få leva ett bra liv, med människor som älskar henne omkring sig nu. Samtidigt så kan man inte låta bli att undra varför det ens var nödvändigt att utsätta henne för det här. Ett litet barn kan inte förstå lagar och förordningar. Man kan aldrig förklara varför någon hämtar dem från deras trygghet och skjutsar dem till en miljö där de inte är säkra. Må vara att det är deras biologiska föräldrar, men det är inte där Siri och flera andra barn med henne haft sin trygghet och anknytning.
Inte heller verkar det vara så lätt att åtala i fall där barn farit illa. Både mamman och styvpappan häktades i Siris fall, men det gick inte att utesluta att skadorna uppkommit på något annat sätt så därför lades förundersökningen ner. Under de tre månader som Siri bodde hos mamman och styvpappan hade hon fått svåra brännskador, blåmärken, frakturer och hjärnblödningar. Det är inte skador som normalt uppstår i vanlig lek ens över tid. Siris målsägandebiträde gav sig inte och fick åklagaren att ta upp förundersökningen igen, men nu har mamman och styvpappan tagit sina andra barn och rymt landet så om det blir någon rättegång återstår att se.
Jag hoppas verkligen att det snart kommer till en lagändring så vi kan värna om barnens rättigheter framför föräldrarnas snart. Som förälder själv har jag nämligen lärt mig att jag har väldigt få rättigheter, men desto fler skyldigheter. De här skyldigheterna har däremot inte blivit någon börda eftersom jag alltid älskat mina barn och velat deras bästa.
För er som vill läsa hela artikeln om Siri så finns den på:
Lämna en kommentar