… åren gick och det blev allt tydligare att man från Brottsofferjouren Sveriges sida tänkte inta en annan roll till medlemsjourerna än vad man haft innan. En roll där man pekade med hela handen och hotade med uteslutning om man inte gjorde som de sa.

Protesterade man så blev man hänvisad till att stämman, årsmötet där alla jourer samlas vartannat år, hade bestämt så. En demokratisk process. Hur demokratisk den var kan man däremot diskutera. Sista stämman jag besökte satt det flera som inte var behöriga att rösta och ropade ut sina röster med hög stämma, men ingen reagerade på det. Valet till partistyrelsen var också en gåta då det aldrig fanns någon alternativ ordförande att rösta på. De lokala styrelsemedlemmarna byttes ut på löpande band, vilket inte är ovanligt i ideella föreningar och folk som kom till de här stämmorna sa själva att de inte hade läst stämmohandlingarna. Då är det inte heller lätt att vara kritisk till någon om man inte är insatt. Till sist portades också anställda från att följa med. Det var vi som kunde verksamheterna, men våra röster skulle inte höras.

Stadgarna stramades åt så de lokala jourerna i stort löd under riksförbundet och det som till sist fick oss här i Norrköping att dra öronen åt oss var två saker. För det första så kom riksförbundet till riksstämman utan någon budget. De ville ha igenom ett beslut om att de inte längre behövde presentera någon sådan på stämman och var så säkra på att få igenom förslaget att de inte brytt sig om att ta fram någon budget ens innan beslutet fått bifall. Folk röstade för och nu var det helt omöjligt att se vad de hade för planer.

Det andra som fick oss här i Norrköping att ifrågasätta vad de höll på med var när vi skulle ha en gemensam mail och hemsida. Det är absolut inget konstigt med det, men det var sättet det genomfördes på som vi ifrågasatte. På vår lokala hemsida har vi en blogg. Den hade då funnits i många år och vi visste att den var välbesökt. Ett bra sätt att kommunicera ut till både brottsoffer och politiker. Den bloggen skulle inte få finnas kvar vid ett byte av hemsida. Varför fick vi inget svar på, men bort skulle den i alla fall. Vi var också skeptiska till att låta dem sköta vår hemsida då vi visste att de då hade makten att släcka ner den om de ansåg att vi misskötte oss och med missköta sig menar vi att inte hålla med och räta in sig i ledet. Det hade hänt på andra orter i landet och vi stod inte längre så högt i kurs hos riksförbundet så därför tog det emot att ge dem möjligheten att kontrollera oss på det viset.

När det gällde mailen hade vi ännu mer att ifrågasätta. Det var nämligen riksförbundet som skulle ha tillgång till vårt lösenord. Varför fick vi inget svar på, trots att vi ifrågasatte det gång efter gång. Som lokal jour garanterar vi att man får vara anonym, men det kunde vi ju inte längre göra om lösenordet till vår mail också fanns på något annat ställe. Det fanns jourer som löste det med att ha en alternativ mailadress där man skrev saker som man inte ville att riksförbundet skulle få tillgång till, men vi ansåg inte det vara något bra alternativ. De påstod att de inte kunde läsa något, men sunt förnuft och efter att ha frågat människor i databranschen så bekräftades våra farhågor. Senare kom de också att bekräftas av anställda på förbundskansliet. Vi vägrade naturligtvis eftersom våra brottsoffer ska kunna känna sig säkra när de kontaktar oss och hotet om uteslutning kom strax efter. Samtidigt undrar jag hur alla andra lokala jourer runt om i landet kunde gå med på något sådant och samtidigt säga att man garanterade anonymitet. Det här var allvarligt enligt oss, men tydligen inte så stort för andra. Varje förening är dessutom sin egen, med eget organisationsnummer och egen ekonomi. De är medlemmar i Brottsofferjouren Sverige, de lyder inte under dem ändå har de inte möjligheten att bestämma över sig själva fullt ut.