I början av 2018 blev vi uppkallade till socialdirektören på ett möte. Det var jag och ordförande, Maria, som gick dit och vi kom ut därifrån som två uppläxade småungar.

De andra hade hunnit före och serverat dem ena lögnen efter den andra om oss och vad vi än sa så kände vi att vi inte nådde fram. Vi anklagades bland annat för att ha en styrelse bestående av släkt. Ingen i vår styrelse är släkt med varandra, men de andra hade ju sagt det så då var det väl sant.

I samband med utträdet och innan den andra jouren drog igång så sa man också från Telefoncentralens håll att det inte fanns någon hjälp att få för brottsoffer boende i Norrköping och Linköping med omnejd. Det var en ren lögn och det visste man ju förstås från Brottsofferjouren Sveriges sida också. Brottsofferperspektivet fick stå åt sidan, vilket känns konstigt i en sådan organisation. Vi visade bland annat upp ett mail från en ung kvinna som ville ha stöd efter en våldtäkt, men som fått svaret från Brottsofferjouren Sverige att det inte fanns något brottsofferstöd i Norrköping. Döm om vår förvåning när vi då fick höra att det var vårt fel att hon inte fått korrekt information. Hade vi inte gått ur riksförbundet så hade det ju aldrig hänt, resonerades det från högsta kommunledningen.

Det var ett långt möte, men våra synpunkter kom inte fram. Några veckor senare var det så dags för nästa möte och den här gången fick vi veta att vi inte längre skulle få några bidrag från kommunen och att de istället tänkte ge dem till den nystartade jouren som fortfarande inte hade någon verksamhet utan enbart en styrelse.

”Fast det är ju förstås upp till socialnämnden att besluta”, tillade socialdirektören.

Dagen efter var det möte i socialnämnden och konstigt nog fanns inte vårt ärende med på beslutslistan. Med andra ord skulle det inte vara upp till politikerna i nämnden att besluta, vårt ärende skulle helt enkelt gömmas undan. Socialnämndens ordförande Roger Källs, som redan innan utträdet från Brottsofferjouren Sverige sa att det inte fanns några problem från kommunens håll, hade helt vänt. Han hade också sagt åt oss att plocka in damerna, alltså förra kommunstyrelsens ordförande Irene Lindén och förra socialdirektören Margareta Öst, i vår styrelse så vi fick ett slut på den här soppan. Fortfarande idag undrar jag om det verkligen ligger på en politiker att bestämma över enskilda föreningars styrelsesammansättningar.

Ärendet togs upp ändå eftersom det fanns andra politiker i nämnden som börjat intressera sig för ärendet och som ville veta hur det gick. Det beslutades om att man skulle ha en upphandling och den som kom med lägst bud skulle vinna. Inget om att man skulle ha anställda, kompetens, nätverk eller något åt det hållet. Bara lägst bud.

Vi vann, de andra överklagade beslutet till både förvaltningsrätt och kammarrätten. De menade på att om de vetat att man inte krävde mer kvalité än vad vi kunde ge så hade de kunnat lägga sig lägre. En ren förolämpning som dessutom kom från en verksamhet som skickade sina ärenden runt i landet eftersom de inte hade förmågan att själva ta hand om dem. Det finns flertalet skrivelser från Brottsofferjouren Sveriges ledning där man erbjuder Norrköpings kommun att ta över brottsofferverksamheten på stört, trots att man inte hade någon fungerande verksamhet och brottsoffer skickades runt om i landet. Man påstod att man hade en fungerande verksamhet, men samtidigt fick vi ta del av ett mail som skickades ut från Brottsofferjouren Sverige till landets jourer där man bad om hjälp att ta hand om brottsoffer som kom från den här delen av landet. Det trots att det fanns fungerande brottsofferjourer i både Norrköping och Linköping. Återigen, är det att ha ett brottsoffertänk? Är det verkligen att måna om utsatta människor? Vad som drev Brottsofferjouren Sverige i det här kan jag dock förstå, men vad som fick Irene Lindén, Margareta Öst och Mikael Saksi att engagera sig så starkt för att krossa en fungerande verksamhet har jag däremot ingen som helst aning om.