Vi vann som sagt vad upphandlingen och den hypotetiska frågan som Maria Agge från NOA vägrade att svara på blev nu verklighet. Hur valde polisen att tackla det då? Genom att inte göra något alls!

Vi tröttnade och lämnade in en anmälan till Justitiekanslern, både för att vi ville att någon oberoende part skulle titta på ärenden men även för att vi ville få ut hur polisregion öst behandlat både oss och brottsdrabbade i stora delar av länet. JK tog upp ärendet och gav Polisregion Öst kritik. Egentligen var det Ove Ljungqvist, Maria Agge och Sara Alsander vi hade anmält. De drivande bakom allt, men vi var både nöjda och tacksamma över att JK tog upp ärendet och att det gick vår väg. Beslutet finns att läsa på https://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2019/06/5143-18-21/

Nu hoppades vi ju också på att allt tjafs skulle vara över, men det var det absolut inte. Sju månader tog det för polisen att kalla till ett möte för att berätta om hur de tänker jobba med frågan om att de fick kritik. Mötet skedde i polishuset i Norrköping och Ove Ljungqvist var med. Han började prata om opartiskhet. En fråga som inte hade intresserat honom tidigare, men som nu hade högsta prioritet. Jag frågade honom också om en del svar som polisen givit till JK och som jag tyckte stämde dåligt med verkligheten. Han erkände utan omsvep att de svaren inte stämde och därmed så erkände han ju också att polisen ljugit i sina svar till JK. Vi kan bara vara tacksamma för att den som utredde hade förmågan att se bakom de här lögnerna och komma till ett beslut som rättvist och logiskt.

Polisen ska nu fråga alla anmälare om de vill ha hjälp från den lokala BOJ eller Nationella BOJ, fortsatte Ljungqvist. Det intressanta med det är att den så kallade Nationella BOJ också är en lokalförening och det har vi påpekat men polisen tycks inte vilja förstå det. De skulle också upprätta en samtalsmall som poliserna skulle följa när de ringer upp brottsoffren och frågar vilken brottsofferjour de vill ha hjälp från. Vi bad om att få se den innan och det skulle vi också få, men när den sedan var klar så fick vi inte det. Varför är ju förstås frågan då. Utöver det har vi gång på gång frågat efter statistik, men inte heller den får vi ta del av.

Sju månader tog det för polisen att kalla till möte efter JK:s beslut och fortfarande har man inte rättat till de brister som JK ansåg fanns. Man har bara mörkat dem. Vem jobbar de här poliserna för blir ju förstås följdfrågan. Är det för målsäganden eller för de som de själva kallar Nationella BOJ? Med facit i hand så är ju inte den frågan så svår att besvara.

Som tur är så har vi jobb ändå. Även om Brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen fortfarande gör sitt bästa att favorisera ”Nationella BOJ”, så har vi ändå så har vi ändå ett välkänt namn så brottsoffer kommer till oss ändå. Även utredare skickar ärenden direkt till oss eftersom de vet vad brottsoffren kan förvänta sig för stöd när de kommer till oss.

”Finns det inte brottsoffer så det räcker åt alla” frågade Maria Agge på mötet hos polisen. Jo, det finns det, men då krävs det också att Brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen är opartiska. Inte ens fru Agge kan tycka att de varit det i den här processen.