Är du säker på att du verkligen ska fortsätta jobba med det du gör?

Frågan har jag fått tidigare också, men för varje gång jag får den så känner jag att jag kanske behöver fundera på om det här är vad jag vill göra återstoden av mitt yrkesverksamma liv. Jag älskar fortfarande mitt jobb när det gäller att hjälpa brottsdrabbade, vittnen och anhöriga, men jag hatar det verkligen när det kommer till den smutsiga baksidan av hela brottsofferrörelsen. Den som handlar om makt, pengar och politik. Den sidan som inte bryr sig det minsta om brottsoffren, utan rakt igenom handlar om prestigen de utsatta kan ge dem som är fullkomligt maktkåta. De som berusas av att få frottera sig med de höga pamparna, utnyttjar sina kontakter och fullständigt skiter i vilka de trampar på eller om de där brottsoffren som de säger sig värna så mycket om får sitta i kläm.

Jag låter bitter, jag vet det. Fast det beror på att jag faktiskt är det också. Trots min ålder så har jag varit naiv nog att tro på människors medmänsklighet inom brottsofferrörelsen, men sista åren har jag förstått att vissa är beredda att gå i princip hur långt som helst för att få sin vilja fram. Om jag bara kunde få veta varför de gör som de gör kanske det hade varit lättare att acceptera, men tyvärr tror jag inte någon av dem är kapabel till att berätta sanningen. Den är förmodligen inte så pass vacker att den ska lämna deras innersta kretsar.

”Ska du verkligen fortsätta jobba med det du gör?”, frågade en person så sent som i helgen när jag berättade om hur saker och ting går till.

Ska jag det? Eller är det kanske smartare att fly fältet? Låta dem inse att de besegrat mig och då inte bara yrkesmässigt, utan även som människa. Samtidigt minns jag orden från alla de som säger att utan mitt stöd hade de aldrig orkat vidare. Eller de som ringt under helgen eftersom ångesten slagit klorna i dem när tankarna och minnena av det de utsatts för blivit för påträngande och de känt att de måste prata med en livs levande människa. Någon som finns där och då när de mår som värst. Någon vars telefon inte hänvisar dem till att man öppnar på måndag igen.

Hur många liv har jag varit med och räddat under åren tack vare att jag finns tillgänglig i princip dygnet runt? Jag vet faktiskt inte, men frågan är hur många liv kommer jag att vara med och inte rädda om jag slutar med det jag gör idag. Kommer jag kunna leva med den tanken?

”Ska du verkligen fortsätta jobba med det du gör?”

Jag vet faktiskt inte. Idag är jag inte bara bitter på allt, utan jag har tappat hoppet och orken också. Hur länge ska man tillåta sig bli trampad på för att få göra det man verkligen brinner för? Kanske är det då bättre att andra tar över. De som tycker sig vara så mycket bättre på allt det jag gjort i så många år, men som tycker att ångesten kan vänta till kontorstid. De som vet och kan allt eftersom de känner de rätta personerna med de fina titlarna. De som själva tillhör den innersta kretsen av de ”rätta”.

”Ska du verkligen fortsätta jobba med det du gör?”

Nej, det kanske är dags att gå vidare ändå. Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att snart har de maktkåta med sina fina titlar fått mig att må så dåligt att jag måste ta ett beslut.