För ett tag sedan satt Ola Rapace i TV 4:s morgonsoffa och pratade om sitt liv och den pod han medverkar i. Ämnet var missbruk, aggressivitet och hur han, enligt sig själv fuckat upp, relationer.

Rapace är misstänk för kvinnofridskränkning, men menar att han är oskyldig och har därför gjort en motanmälan mot kvinnan. Enligt sig själv så har han aldrig slagit en kvinna, utan bara betett sig som ett svin mer generellt mot sina partners om jag förstått texten rätt.

Under sista åren har vi blivit mer och mer vana vid att män fått sitta på bästa sändningstid och gråta ut om hur de inte lyckas behandla sina partners med kärlek och respekt, men var är kvinnans berättelser i allt det här undrar jag? För att ta ett annat uppmärksammat fall så har vi Göran Lambertz. När han släpptes från häktet vallfärdade media till hans trädgård där han höll en presskonferens för att bedyra att han var oskyldig. Inne i huset befann sig hans fru, den kvinna som han varit tillsammans med i många år och som rimligtvis borde ha en hel del frågor kring varför han tafsat på någon annan. Dessutom så vändes allt mot den unga kvinna som anmälde honom. Hatstormen som blossade upp mot henne blev till sist blev både obehaglig och rent av farlig. Först långt senare gjordes en dokumentär där hon fick komma till tals, men till en början stod Lambertz i stort sett oemotsagd med sin egen sanning. En annan sak som var intressant med just det fallet var också att ingen ifrågasatte hur en man som tycker det är skillnad på att ”tafsa eller kladda”, som han uttryckte det kan vara lämplig att ha innehaft de höga ämbeten som han ju faktiskt haft. Hade han verkligen en jämlik syn på människor då eller haltar hans syn på kvinnor även när det kommer till tjänsteutövningen?

För att ta ett tredje exempel på män som givits utrymme i media för att gråta ut om sin kvinnosyn så har vi ju ändå den som mer eller mindre drog igång den offentliga biktningen i media, nämligen Paulo Roberto. Visst hade han köpt sex och visst ångrade han sig djupt berättade han med sin mest ångestfyllda röst och tårar i ögonen. Fast om han nu ångrade sig så djupt så borde det kanske varit på sin plats om han någon gång under detta offentliga snyftkalas hade nämnt kvinnan som han betalade pengar för att få utsätta för sina övergrepp. Om han uttryckt någon som helst omtanke för kvinnan hade jag kanske kunnat tro på att han ångrade sig åtminstone lite grann, istället blev den här bekännelsen till något som jag uppfattade var till för att rädda hans person och därmed hans varumärke.

Ärligt talat så är jag trött på snyftande kändisar som sitter och berättar om hur deras kvinnoförakt tagit sig olika uttryck, men att de nu vet bättre. Visst är det bra om det bättrar sig, men vad hjälper det de kvinnor som de redan utsatt. Släpp fram dem också i sådant fall. Låt dem också berätta om allt de utsatts för. För varje snyftande kändis så höjs ribban för vad kvinnor ska förväntas tåla lite till. De ses som så modiga som vågar berätta om sina brister och helt plötsligt glöms de utsattas lidande bort istället och ersätts med tvivel över om det verkligen kan vara så illa som de först sagt.

”Jag har aldrig slagit en kvinna”, förnekar Rapace i intervjun.

Kanske är det sant, men smärtan efter slagen försvinner snabbare än de i själen samtidigt som de ärr som inte syns utanpå många gånger är så mycket värre att bära på än de man kan se med blotta ögat.