Hej Mia

Jag hoppas du vill dela mitt inlägg trots att vi känner varandra. För mig är det viktigt att få berätta för de som utsätts för brott att man inte alltid är stark ensam. Det finns hjälp att få, även om polisen suger på att berätta det ibland har jag förstått, dels genom egen erfarenhet och dels genom olika stödgrupper jag är med i på sociala medier.

För några år sedan var jag på en fest. Det var en förfest och vi hade planerat att gå ut efter. Jag kände inte personen vi var hemma hos så bra, men några kompisar till mig hade jobbat ihop med honom så jag tyckte ändå att det var lugnt. Kul att lära känna lite nytt folk tänkte jag. Det fanns en kille där som var på mig redan när vi kom. Visst att det var kul att bli lite uppvaktad, men han var verkligen inget för mig så jag försökte skämta bort hans närmanden. Han var för på helt enkelt.

Efter ett par flaskor cider började jag känna mig riktigt konstig. Det fanns liksom ingen anledning till att jag skulle ha blivit så full som jag blev på de där flaskorna och det tog inte lång tid innan jag däckade i soffan. De andra lämnade mig där och gick ut till sist, men killen som varit intresserad av mig tidigare på kvällen erbjöd sig att stanna kvar för att ha lite koll på mig. Jag fattar inte hur mina vänner som jag kom dit med tänkte, men de gick iväg och lämnade mig där ensam med en okänd kille.

Idag är jag helt säker på att han hade lagt något i min cider för så där full kan man inte bli på två flaskor. Även mina vänner borde ha funderat på att jag druckit väldigt lite, men de tänkte aldrig på det sa de efteråt. Jag har bara små minnesbilder av vad som hände sen när vi blev ensamma i lägenheten. Jag kommer ihåg meningar som ”det här gillar du va din jävla hora” och sådana saker. Det var så otäckt för även om jag kände vad som hände och hörde vad han sa så löd varken kroppen eller psyket så jag kunde vakna upp och komma därifrån. Han tog kort också. Spelade in filmer och skickade på Snap till sina kompisar och skröt om hur soft det var att sitta fyllevakt till mig. Det var först när en kompis till mig fick se en filmsnutt som allt vände. Han förstod att jag inte alls var med på det där, utan tvingade killen som bodde i lägenheten att följa med honom hem så de kunde rädda mig.

Det är tack vare honom det fick ett slut, men jag vet inte hur länge det hade hållit på. Polisen kom och jag hade börjat vakna till. Jag fick åka upp till sjukhuset för undersökning, men trots att jag sa flera gånger att jag måste ha blivit drogad så togs det inga prover. I efterhand menade man på att det gick ju ändå inte att bevisa om jag tagit drogerna frivilligt så det spelade ingen roll. Han hade våldtagit mig både analt och vaginalt. Jag var sårig och hade jätteont, men det värsta var att han överfört bakterier så jag fick en kraftig urinvägsinfektion också.

Polisen hade plockat med sig killen till stationen och han fick stanna några nätter. Hur många vet jag inte. Man höll förhör med mig och förmodligen med honom också. Jag fick en advokat som jag aldrig träffade och med tiden hörde jag inget mer från polisen heller. Fick inte ens ett meddelande om att de hade släppt honom, utan det fick jag höra genom vänner. När det hade gått några månader så ringde jag upp handläggaren jag fått på polisen för att höra hur det gick, men då hade mitt fall lagts på någon annan. Efter upprepade försök att få tag i den personen så fick jag höra att de jobbar på mitt ärende, men att de har grövre fall de måste ta hand om först. Kommer inte ihåg riktigt vad det var som hade hänt i stan då, ett mord var det i alla fall, men jag tyckte ändå att det var konstigt att alla poliser jobbade med just det och alla andra utredningar stod stilla.

Så här höll det på i över ett år sen. Man hade inte plockat in vittnena som fick filmerna och korten på hur han våldtog mig, man gjorde ingenting. Med tiden började folket som varit på festen och andra som kände mig också att ifrågasätta mig. Hade jag varit med på det här och sen bara ångrat mig? Det var i alla fall vad killen hade sagt och det var ju konstigt att polisen inget gjorde nåt om han var skyldig menade de. Skulden och skammen höll på att äta upp mig inifrån. Jag hade ingen att prata med, ingen som jag litade på i alla fall. Flera gånger hade jag snuddat vid tanken att det var bättre att dö och en natt var jag verkligen på väg att ta mitt liv. Samtidigt kände jag att jag inte ville dö. Det går inte att beskriva känslan om man aldrig varit där. Jag kom in på ett ställe på nätet och fick läsa om dig Mia. Det var en annan tjej som berättade om hur du funnits för henne under flera år när det var som jobbigast för henne så jag skickade ett meddelande till henne och frågade efter ditt nummer. Som tur vad så svarade hon direkt och hon uppmanade mig att ringa dig fast det var natt.

Klockan var mycket och jag hörde att jag väckte dig så jag ångrade mig nästan direkt att jag ringt, men du övertygade mig om att jag gjort rätt och sen satt vi och pratade i timmar. Inte bara den natten, utan många dagar och nätter när ångesten blev som värst. Som tur var så fanns du i mitt liv den dagen brevet om att förundersökningen lagts ner kom. Jag hade inte orkat vidare annars för det kändes så fruktansvärt orättvist. Polisen hade inte alls gjort allt de kunde för att utreda, men ändå kunde de avgöra att jag hade varit med på allt kändes det som. Det var ju så alla andra tolkade det också. Han skröt om att han var fri och att han hade fått skadestånd för att jag var en sån liten hora som ljugit för polisen. Han skickade meddelande till mig om att han skulle kunna anmäla mig för att ha ljugit för polisen om våldtäkten och han gjorde mitt liv till ett helvete. Allt det här för att ingen ville utreda mitt fall ordentligt.

Idag mår jag bättre, men hade jag inte haft dig Mia så hade jag förmodligen tagit mitt liv. Till er andra som sitter i samma eller liknande sits som jag. Ring Mia eller försök hitta en egen ”Mia”. Någon som lyssnar och bryr sig utan att lägga några fördomar eller värderingar i er berättelse. Våldtäkten fick mig att må skit, men frågan är om allt efter fick mig att må ännu sämre. När du skriver att du vill föra in brottsofferfrågorna i debatten så kan jag bara önska att du lyckas för så här är inte ok att behandla någon som redan mår dåligt. Fast om de som styr inte vet hur det egentligen går till när man anmäler så kan man ju inte heller hoppas på någon förändring så jag hoppas verkligen att din blogg kommer att få en ordentlig spridning så fler får upp ögonen för hur man behandlar brottsoffer i Sverige idag.

Tack för allt och tack för att du räddade mitt liv när jag mådde som sämst!