Jag satt och lyssnade på en diskussion häromkvällen där bland andra Moderaternas Johan Forsell var med. Man fick ställa frågor om lag och rätt efter att han haft en kort presentation.

Det var en mycket intressant kväll med många intressanta frågor, men en sak slog mig under kvällens lopp och det är att brottsofferperspektivet ofta kommer i andra hand när man pratar om kriminalitet. Vad skulle hända om man vände hela debatten och istället diskuterade kriminaliteten utifrån ett brottsofferperspektiv? Skulle man då kunna komma tillrätta med en del brottslighet per automatik? Jag har inte svaren, utan det är rena funderingar bara. Jag brukar säga att på en kriminell går det minst två offer. Den utsatte och minst en anhörig eller ett vittne. Av den anledningen borde man kanske istället sätta fokus på brottsofferperspektivet när man pratar om kriminalitet eftersom det helt klart är fler som drabbas av brotten än de som utför dem.

Om man tar våld i relation som ett exempel. Här finns det mycket att göra och framför allt mycket när det gäller att skydda offren. Om man istället såg de här brotten ur ett brottsofferperspektiv skulle det vara gärningspersonen som flyttade från det gemensamma hemmet och i de fall det behövs skulle hen också placeras så långt bort från sitt offer som det behövs. Hen skulle förses med inreseförbud i offrets hemkommun eller län och också bära fotboja så hen kunde övervakas så det inte sker några överträdelser. Därmed skulle offret kunna ha kvar sitt sociala nätverk, sitt jobb och i de fall det finns barn med i bilden skulle de också tvingas till en mindre omställning mot vad de genomgår idag.

Ett annat exempel är sexualbrottslingar. En del gärningspersoner begår upprepade sexualbrott under många års tid. De får kortare och ibland längre fängelsestraff, men sedan är de ute och fortsätter våldta både vuxna och barn. Om man gång efter gång visat att man inte kan respektera andra människor, utan fortsätter att begå de här bestialiska handlingarna ska man verkligen vara ute i det fria då? En gång, två gånger, kanske till och med tre gånger men sedan är det helt klart och tydligt att man utgör en fara för laglydiga samhällsmedborgare. För allas trygghet borde man inte då ha förtjänat sin rätt att vistas i friheten då?

Det samma gäller även återkommande inbrottstjuvar. Fast de har ju inte skadat någon, tänker man kanske, men enligt mig är det precis vad de gjort även om de inte fysiskt gett sig på någon annan person. Mitt hem är min borg. Mitt hem är min trygga punkt i tillvaron dit ingen annan än de jag själv bjuder in är välkomna. Kriminella som gång på gång gör inbrott i andras hem, förstör deras trygghet och i värsta fall även sätter offren i rejäla ekonomiska knipor, ska de verkligen vistas fria i samhället? Det kanske är hårt att låsa in dem i fängelse för resten av livet, men samtidigt är det också hårt för alla som drabbas av deras brottslighet så på något vis måste man också kunna ha koll på var de är och vad de har för sig. Kanske någon slags GPS som visar varje steg de tar under dygnets alla timmar? Integriteten då, kanske några undrar? I mitt tycke har man förverkat den rätten i samma stund som man valt att begå brott mot oskyldiga människor om och om igen.

Det är samhällets skyldighet att se till att vi medborgare är trygga, vilket jag tycker de misslyckats grovt med då brottsligheten tenderar att bli grövre. Straffen som döms ut är ibland skrattretande i förhållande till de skador som brotten åsamkat andra människor. Man kanske inte kan straffa bort brott, men man kan helt klart inte låta kriminella återfallsförbrytare vistas i det fria heller. Det här är en fråga om vems frihet som är mest värd. Den kriminelles eller den laglydiga medborgarens.