I måndags föll domen mot den pappa som under tio års tid hållit sin fru inspärrad, tvingat sina döttrar att bära slöja och misshandlat sin ena dotter med ett kebabspett.

 Åtta års fängelse för hedersrelaterat våld mot familjen. De flydde kriget i Iran och kom till Sverige 2006, men det livet i det nya landet blev förmodligen inte alls som frun och barnen tänkt sig, utan istället fick de uppleva år av helvete innan några av barnen tog mod till sig och sökte upp socialtjänsten i Hässleholm. I socialtjänstens anteckningar står det:

Pappa vill att barnen ska vara isolerade och inte beblanda sig med svenskar för att lära sig den svenska kulturen.

Pappan tvingade flickorna att bära slöja för annars var de horor enligt honom och hans skräckvälde med misshandel och dödshot blir barnens och fruns vardag tills de äntligen söker hjälp. Nu är han dömd för grov kvinnofridskränkning mot frun och grov fridskränkning mot barnen. Under år har de utsatts för misshandel, grov misshandel, olaga hot och olaga tvång innan deras helvete fick ett slut. Ena dottern har också tvingats spela handikappad för att pappan skulle få ut assistansersättning, men någon läkarundersökning har aldrig genomförts då pappan förbjöd detta. Hur är det ens möjligt, undrar jag? Här kämpar människor med svårt sjuka barn för att få assistans så de kan få några timmars avlastning, men den här pappan får det utan att det ens finns en läkarundersökning som grund. Hade man följt regelboken här så hade man med all säkerhet också kunnat hjälpa flickan att slippa spela sjuk och kanske hade man också kunnat upptäcka pappans skräckvälde långt tidigare? Istället fick nu flickan hela sin barndom förstörd då hon tvingades spela handikapp från att hon var 12 år fram tills hon var 21.

Samtidigt så undrar jag om man inte märkte något i skolan? Skolpersonal och kurator har kunnat stödja familjens berättelse, men har de verkligen inte märkt att något inte stämde innan barnen själva slog larm? Tio år är en lång tid och den misshandel som han utsatte familjen för måste ha lämnat fysiska spår om inte annat. Undrade man aldrig över barnens blåmärken eller såg man dem aldrig? Barnen beskriver också hur mycket i deras liv handlade om skam. Flickorna tvingades bära slöja och heltäckande kläder. De fick inte visa någon bar hud annat än ansikte och fingertoppar. De vittnar om att hade de sandaler så tvingades de ha strumpor under. Hur gick det på gympalektionerna undrar jag? Kunde de verkligen delta i undervisningen med alla kläderna och pratade man någon gång med pappan om att barnen ska vara med på all undervisning?

Vad jag vill ha fram är att det finns ibland en flathet och en rädsla för att ifrågasätta andra kulturer som också gör att vi i vår iver att visa acceptans också offrar andra på vägen. Ibland blossar debatten om slöja i skolan upp här lokalt eftersom vi har en politiker som tar upp frågan då och då. Ofta får hon mothugg med argument som att det råder religionsfrihet och att man själv måste få välja, men få funderar över vad barnen själva vill. Jag håller fullständigt med om att det är viktigt med religionsfrihet, men det måste då vara varje enskild människas rätt att få tro på vilken Gud man vill, eller inte tro alls om man vill det. Samma sak gäller religiösa symboler som till exempel slöjan. De här barnen jag skrivit om har tvingats ha heltäckande kläder och slöja, men var det någon som frågade dem om det var deras val? Fick de någonsin möjligheten att svara på den frågan i trygghet så att inte deras pappa skulle få veta svaret är då nästa fundering? Lever man i ett skräckvälde hemma så passar man sig nog väldigt noga innan man säger något som man vet kan resultera i mer våld.

En annan fråga som jag ställer mig är varför vi inte har någon lag som automatiskt tar bort vårdnaden från en våldsam förälder? Oavsett om det rör sig om hedersvåld eller inte, så borde vi väl ändå inte låta den våldsamma föräldern behålla kontrollen över barnen? Det är inte heller någon fråga som den andra föräldern ska behöva gå till domstol och strida för. Ofta är det en kostnadsfråga också. Har man inte råd med en advokat så är det inte lika lätt att driva frågan i domstol som privatperson. Ytterligare något att tänka på för Sveriges politiker nu när Barnkonventionen blivit svensk lag. Gör om, gör rätt och sätt barnen i fokus. Föräldrar ska först visa att man kan uppfylla alla sina skyldigheter mot barnet, sen kan man börja kräva sina rättigheter. Inte som idag då föräldrarnas skyldigheter går före barnens rättigheter till en trygg och stabil uppväxt.