”Hur ska jag kunna minnas vad jag såg? Det är ju jättelänge sedan det hände.”

Återigen har jag pratat med ett vittne och återigen har personen ifrågasatt hur hen ska kunna minnas vad de bevittnat när brottet begicks. Ibland har det gått ett år, ibland två år eller mer innan de blir kallade till rättegång. Lång tid har förflutit, många nya intryck har satt sina spår och framför allt så har man ofta börjat att glömma vad det egentligen var man såg eller hörde vid det där specifika tillfället man ska vittna om.

I Sverige råder det, med vissa undantag, absolut vittnesplikt. Det innebär i korta drag att man är skyldig att komma till domstolen och vittna om man får en kallelse. Uteblir man utan en från domstolen godkänd anledning så får man betala vite och ibland kan det också hända att man hämtas till huvudförhandlingen av polis. Man har alltså inget val. Är man kallad som vittne så ska man infinna sig.

En del vittnen är oroliga för att inte minnas. Att det de minns nu inte stämmer överens med det de sagt i polisförhöret något eller några år tidigare och att de då ska ifrågasättas eller upplevas som icke trovärdiga. De vill ju bara göra rätt och minnas rätt så att ingen blir oskyldigt dömd eller så den som står åtalad faktiskt döms om hen är skyldig.

Vittnena är många gånger en viktig del av bevisningen. Det de sett eller hört kan vara avgörande för utgången av en rättegång. Deras vittnesmål kan fria eller fälla en gärningsperson, men hur tillförlitliga är deras vittnesmål när det kan gå både ett eller flera år mellan den händelse de bevittnat och själva rättegången? Hur rättssäkert är det när det går för lång tid mellan brottet och rättegången?

Är det grov och komplicerad brottslighet kan jag ha full förståelse för att förundersökningarna drar ut på tiden, men när utredningarna läggs på hög och det ibland tar år att utreda brotten trots att man haft gott bevisläge och goda utredningsmöjligheter redan från början. Då den höga arbetsbelastningen hos polisen omöjliggör ett snabbt och effektivt arbete. Hur rättssäkert är det när vittnena hinner glömma på grund av det gått för lång tid?

Vittnena har en hel del krav på sig. De förväntas dyka upp till rättegången när de fått en kallelse och de förväntas också i vissa fall minnas händelser som kan ligga rätt långt bak i tiden. Visst kan man anta att det de bevittnat är en händelse utöver det vardagliga och att man därmed också minns den längre, men med tiden kommer ändå minnet att blekna och därmed också möjligheten att lämna ett fullständigt och detaljerat vittnesmål.

De flesta vittnen jag möter vill göra rätt och de vill hjälpa till. De förstår att deras vittnesmål är nödvändigt för att kunna fastställa om någon gjort sig skyldig till brott eller inte, men då måste de också få de bästa förutsättningarna att kunna fullgöra sin vittnesplikt. Då kan vi inte ha förundersökningar som drar ut på tiden så pass länge att människor hinner att glömma bort stora delar av det de blivit vittne till. Kraven kan inte bara ligga på vittnena själva, utan det är dags att det även ställs krav på rättsväsendet att de möjliggör så vittnena har de bästa förutsättningarna att kunna vittna. Ett av dessa krav är då att det tiden mellan brottets händelse och rättegång måste kortas så vittnena har en möjlighet att ge så detaljerade vittnesmål som möjligt.